Politiker och medier har försökt att måla över fenomenet nationalism med täckande färg. De flesta svenskar är dock i grunden nationalister om än inte i någon extrem, högljudd form. Inte minst vid nationaldagen, midsommar och skolavslutningar tydliggörs detta, skriver Olof Hedengren.

Den svenska nationaldagen firas den 6:e juni med anledningen av att Gustaf Vasa den 6:e juni 1523 utsågs till kung vid en riksdag i Strängnäs. Utan tvivel var Gustaf den förste Eriksson Vasa av Rydboholm en grundare av riket och rikslikare. Med hårda nypor centraliserade han statsmakten och sparkade ut den katolska kyrkan.

Kyrkor och kloster rannsakades på värdefulla föremål. Nu var det Luther som gällde och kungen skaffade sig ett fast grepp, inte bara om riket utan även om den nya svenska statskyrkan. Sverige blev en nation där så småningom mer eller mindre alla kände sig som svenskar. Vasas förarbete var en förutsättning för att Sverige senare skulle utvecklas till en framgångsrik krigarnation och europeisk stormakt.

När stormaktsdrömmarna gått i kras efter den galne kungen Karl XII:s hybris fanns ändå betydelsefulla reminiscenser från Gustafs dagar. Statliga institutioner hade bildats och det hade växt fram en professionell statlig byråkrati som någorlunda effektivt kunde dra in skatter och bygga upp det våldsmonopol utan vilken ingen stat eller nation kan överleva.

Sverige blev således en nation i bemärkelsen att en stor del av folket som levde inom Sveriges gränser upplevde sig som ”svenskar”.

Sveriges nuvarande politiker av alla schatteringar och media är mycket oprecisa när det gäller använda begrepp i den politiska debatten, inte minst ”nationalism” som är en härledning från ordet ”nation”. Ordet ”stat” för tanken till i första hand institutionella och byråkratiska strukturer utifrån vilka staten kan utöva sin makt över invånarna. Ordet ”nation” är i någon mening ett ”mjukare” begrepp då det är beroende av invånarnas känsla och egen vilja.

Det går att skapa en stat med våld men inte en nation som är ett ideellt och mer subjektivt begrepp.

Begreppen ”nation” och ”nationalism” är komplexa och konstitueras av en mängd faktorer; historia, språk, religion, kulturella egenheter, stora nationella framgångar och katastrofer. Ur begreppet nation har nationalism härletts. Ett begrepp som smutsats ned under 1900-talets händelser; inte minst via Hitlers naziregim med dess ”nationalsocialism”. Begreppet har även sammanblandats med fascistiska regimer i Italien, Spanien och Portugal.

Det är dock få som hänvisar till Stalins grymma nationalism efter att den socialistiska internationalismens låga falnat efter misslyckandet att bemäktiga sig Spanien under inbördeskriget. Sedan följde, vid sidan av nationalismen, ett imperialistiskt skede där Sovjetunionen lade under sig Östeuropa med våld. Media och konkurrerande politiker bannar Sverigedemokraterna för att de är ”nationalister” och med historiska kopplingar till nazismen. Man bannar inte socialdemokrater och vänsterpartister för vänsternationalistiska regimer under Stalin, Mao, Pol Pot, Castro med flera.

Det stora flertalet människor är nationalister i högre eller mindre drag. Och detta gäller i såväl Västeuropeiska som mindre välutvecklade länder. Den äkta nationalism som finns är resultatet av en lång organisk process och verkar som ett samhälleligt sammanhållande kitt. Nyinflyttade personer kan under gynnsamma omständigheter relativt snabbt bli integrerade i samhället. Det krävs att man snabbt tillägnar sig språket och förstår och accepterar vårt samhälles normer samt i övrigt får den skolning eller utbildning som leder till arbetsmöjligheter.

Det har dock visat sig endast en tredjedel av de flyktingar som kom hit 2007 har fullföljt SFI, Svenska För Invandrare. Språket är inte endast viktigt för att bli anställningsbar utan också nödvändigt för att lära sig förstå den kultur man kommit till. För assimilering krävs framför allt längre tid, det kanske är fråga om en eller flera generationer.

När det gäller integration, som är på de flesta politikers läppar, kan vi konstatera att det hittills varit ett kapitalt misslyckande. Följderna av detta politiska missgrepp är att vi redan byggt in och accepterat ett multikulturellt system som inte i tillräcklig grad tar till vara de positiva effekter som är möjliga att uppnå när olika kulturer möts och samverkar.

I stället har vi fått hundratusentals personer som aldrig kommer att integreras och aldrig under sin levnad bidra till vårt folkhushåll utan blivit en stor ekonomisk belastning då det förutsätts att alla dessa personer skall omfattas av vårt SK välfärdssystem. Inte nog med detta, vi har även fått allt fler segregerade s.k. utanförskapsområden där kriminalitet, droger och rena nidingsdåd grasserar.

Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) påbörjade en utredning av dessa ”ghetton” 2004 och man hade som startår 1990 då antalet utanförskapsområden var tre. Redan 2006 fanns 156 sådana områden där arbetsbenägenheten och utbildningsnivån var låg eller obefintlig. I typisk svensk politisk stil upphörde man att uppdatera statistiken 2006. När den verklighet man själv bakat blir för ogynnsam sticker man huvudet i sanden.

Det bisarra är att det svenska haveriet med ”multikulturalism” finns inskrivet i vår främsta grundlag, Regeringsformen (RF) som övergripande beskriver landets styrelseskick. I RF kap 1, § 2 st. 5 föreskrivs att ”Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av; kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder”. I det följande stycket (st. 6) står skrivet; ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”.

De två refererade styckena ovan är motsägelsefulla vilket tyder på bristande förståelse för vad en konstitution i en demokrati skall vara. Vi vet t.ex. att flertalet muslimer anser att sharia står över demokratiskt stiftad lag samt att jämlikhet mellan män och kvinnor inte kan fördras, att deras döttrar gifts bort mot deras vilja och förvägras att umgås med jämnåriga ”svenska” ungdomar. Med risk för att annars misshandlas eller mördas av sina egna tvingas tusentals unga flickor avstå från sina livsdrömmar vilket går helt på tvärs med högtidsorden i vår konstitution. Men våra politiker har som vana att titta bort när den elaka verkligheten inte passar in i deras väl inövade fraser och själlösa retorik.

Politiker och media har försökt att måla över fenomenet nationalism med täckande färg. De flesta svenskar är dock i grunden nationalister om än inte i någon extrem, högljudd form. Inte minst vid nationaldagen, midsommar och skolavslutningar tydliggörs detta. Endast via en sund nationalism kan vi vårda vårt land och mota de krafter som nu släpps mer eller mindre fria och hotar vår sammanhållning och kulturella särart som nation.

Olof Hedengren