På många håll i världen spelar nationaldagen en viktig roll i att minnas de uppoffringar tidigare generationer gjort för att skapa dagens samhälle. Firandet av nationaldagen den 6 juni är dock lika ambivalent som svenska folket är om sin identitet och historia.
När SOM-institutet frågade hur många som firat olika begivenheter fick man fram följande topplista för ritualer (Har du gjort något av följande under det senaste året):
* Firade egen födelsedag 86%
* Firade midsommar 86%
* Tittade på ESC-finalen 53%
* Tände ljus på grav vid allhelgona 51%
* Firade skolavslutning 40%
* Firade nationaldagen 25%
* Var i kyrkan på första advent 13%
En förklaring kan vara att Sverige, till skillnad från sina grannländer, aldrig varit ockuperat och därmed inte upplevt sin existens hotad på allvar. Det man tar för givet är inget att fira.
Men det kan också vara så att datumet, 6 juni, inte upplevs som tillräckligt utmärkande. Valet av kung 1523 eller beslutet om ny konstitution 1809 (som egentligen inte skedde 6 juni) är kanske inte de mest symboliska händelserna som ett land knyter sin identitet till.
Ibland sägs det att Sveriges egentliga nationaldag är midsommarafton. SOM-institutets mätning ger stöd för det resonemanget.
Något paradoxalt blir därmed nationaldagen 6 juni en symbol för hur obekväma svenska folket är om att uppskatta sin egen identitet, traditioner, seder och historia. Eller annorlunda uttryckt:
”Fler svenskar kommer förmodligen inleda den muslimska fastemånaden Ramadan på måndag än delta i något organiserat högtidlighållande av 6 juni.” (Ledare i Örnsköldsviks Allehanda)