Tidigt i barndomen får väluppfostrade barn lära sig att be om ursäkt om ett fel är begånget. Det hör till god ton och allmän hyfs att inte vägra en förorättad en bugning, en välvillig och allvarligt menad ursäkt.
På senare år har det blivit relativt vanligt att den svenska staten ber om ursäkt för tidigare regeringars förment klandervärda beteende. Vi får veta att förtryck av romer och samer varit en integrerad del av Sveriges påstådda förtryckarapparat. Försåtligt blickar de i historiens backspegel med dagens referensramar, en kulturmarxistisk världsbild. Vad staten ber om ursäkt för är en tydlig signal om vad som anses vara viktigt, men ursäkten ska också leda till ånger och botgörelse. Det får aldrig hända igen och måste återgäldas med offer.
Vem som ska ursäkta vem är ett viktigt maktinstrument, en signal om vem som bestämmer. Därför var det ingen i den senaste partiledardebatten som bad Jimmie Åkesson om ursäkt för att de haft fel, för att han haft rätt i sin kritik mot en farlig passivitet, en omoralisk uppslutning bakom vad som i grunden är en orättvis politik, ett övergrepp mot nuvarande och framtida generationer.
Etablerade politiker har i decennier ägnat sig åt önsketänkande genom att antingen inbilla sig att deras migrationspolitik präglas av goda avsikter och humanitet eller så har man medvetet och cyniskt spelat ett högt spel med den svenska nationalstatens stabilitet som insats. Oppositionens varningsord har de valt att förtiga. Genom att ringakta och ljuga om de oppositionella har de fått svenska folket att tiga och se på när deras land förvandlas till oigenkännlighet.
Lögnerna om en lönsam massinvandring är sedan länge avslöjad som en myt. Kostnader överstiger intäkterna och regeringens kraftiga omsvängning och panikartade gränsskydd avslöjade detta för var man eller kvinna med förståndsgåvorna i behåll. Härtill har de som försvarat massinvandring talat om den som berikande, att mötet mellan olika civilisationer, kulturer, religioner är övervägande positivt. Inbördeskrig i Syrien och terrordåd i Europa har fått mångfaldsmyten att erodera, men de som skapade myterna håller dessa vid liv och detta är inte märkligt. Det står mycket på spel. Efter en rad lögner inleds en svekdebatt och röster höjs för en ursäkt.
De inom vänstern som utsattes för övervakning och åsiktsregistrering fick en upprättelse t.ex. Torsten Leander som blev av med ett jobb inom försvaret. Han fick skadestånd av staten. Alla de som varit mot den förda migrationspolitiken och som blivit av med sina jobb borde få upprättelse och skadestånd.
Men vänstern från 1968 har aldrig blivit behandlade med samma oförsonlighet som de som älskar Sverige som Sverige. Inget rockband inom vänstern har någonsin fått utstå samma trakasserier som Ultima Thule eller andra rockband som skriver text och musik som tar parti för Sverige bortom den pågående globala omstörtningen av etablerade nationalstater. Ingen bojkott av vänsterns rockband. Tvärtom lovsjungs och hyllas deras hyllningar av kosmopoliten eller deras klasshat, men de fördöms som verkligen utmanar den globala finanselitens ondskefulla omdaning av världen.
Vi får lära oss att kultur ska kunna provocera, men detta gäller endast den som förstärker tidsandan. På våra etablerade opinionsbildares kultursidor kan vi läsa om sexuella utsvävning och experiment, vi får läsa om konstens gränslösa experiment. Men gränserna är tydligare än på länge. Provokationen som verkligen provocerar trängs undan.
Under de senaste åren har vi sett en snabb politisk vändning och en folklig resning mot lögner. Vi borde höja våra röster och kräva en ursäkt. De som ljugit är skyldiga hela svenska folket flera ursäkter för att inte tala om den uppväxande generationen som utan att få avge sin röst blivit överrumplade med beslut som genomsyrar deras liv.
Uffe Hansen