Politik är en smutsig bransch, där skenet betyder nästan allt och substansen allt mindre.
I stort sett alla toppolitiker svänger sig med likartade besvärjelser, mantran och alkemistiska begrepp; ”allas lika värde”, ”värdegrund”, ”humanistisk stormakt”, ”genus & feminism”, ”patriarkaliska strukturer”, ”strukturell rasism”, ”lyfta frågor”, ”livspusslet”, ”i närtid” m.fl. I det betingade beteendet ingår att aldrig svara direkt på en fråga från media. Alla politiker som kan komma att göra offentliga uttalanden som möjligtvis kan få mediauppmärksamhet genomgår uppenbarligen en politikeranpassad kurs i att hantera media och konsten att aldrig svara rakt på en fråga lärs ut. Visst har media ett smutsigt finger med i spelet då man älskar att skapa rubriker, koka soppa på en spik, påvisa splittring mellan samverkande partier eller ministrar osv.
Det är fullständigt orealistiskt för ett litet land vars välstånd helt vilar på en konkurrenskraftig exportindustri att samtidigt envetet hävda att det är moral, etik, humanitet och feminism som är de bärande balkarna i den förda politiken. Det är att beträda vägen mot fattigdom och träldom.
Löfven återkommer hela tiden till ”den svenska modellen”. Vad jag minns av begreppets ursprungliga innebörd var att det baserades på den s.k. Saltsjöbadsandan som grundlades i ett avtal mellan SAF och LO 1938 och i ljuset av den s.k. Storstrejken 1909. Parterna var överens om att staten inte skulle lägga sig i de kollektiva förhandlingarna samt överenskoms om regler för stridsåtgärder, samhällsfarliga konflikter etc. I ett anfall av högmod förefaller Löfven nu med den svenska modellen avse socialdemokratisk politik helt enkelt. De ljuva minnena från socialdemokratisk hegemoni lever tydligen kvar.
Vid närmare eftertanke verkar den svenska modellen i Löfvens nytolkning innebära en tendens att endast ovilligt anpassa sig till tidens gång och utveckling. Det talas mycket om att sänka trösklar och öka rörligheten på arbetsmarknaden men den till socialdemokratin knutna fackföreningsbyråkratin är inte beredd att modernisera den centrala arbetsrättslagstiftningen efter 40 år! Man är inte heller beredd att under en övergångsperiod experimentera med lägre löner för okvalificerat arbete för att snabbt få in främst nyanlända på arbetsmarknaden. I stor sett hela vår politiska överklass har i närmast endräkt fört en immigrationspolitik som fått till följd att hundratusentals människor i arbetsför ålder aldrig kan få ett ”riktigt” arbete på de premisser regeringen Löfven anvisar. Principen att alla löner skall bestämmas i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackliga organisationer är viktigare för facket än hela landets väl och ve. Facket har blivit en dinosaur i en modern och globaliserad värld och vår statsminister är kläckt ur ett dinosaurägg. Rörligheten på arbetsmarknaden skulle även stimuleras av ett ökat bostadsbyggande. Vänstern inklusive naturligtvis miljöpartiet har dock via länsstyrelsernas miljönissar snart gjort hela Sverige till ett s.k. ”Riksintresse” vilket innebär närmast oöverstigliga restriktioner för byggande generellt och detta trots att vi är ett mycket glest befolkat land. Miljöbalken är ett lagstiftningsmonster som skapat korrupta tjänstemän i länsstyrelser, i miljödomstolar och hos så kallade miljöåklagare.
Korruptionen har förgreningar till myndigheter som alltid uttalar sig i miljömål, t.ex. Havs- och Vattenmyndigheten (f.d. Fiskeristyrelsen), Naturvårdsverket och andra snarlika myndigheter. Detta kamaraderi tolkar Miljöbalken som faen läser Bibeln, till förfång för allmänheten och därmed också arbetskraften. Ingen politiker vågar peta på detta missfoster. Det är helt enkelt för jobbigt och skulle kräva fasta nypor av ett slag som inte finns hos vårt politiska etablissemang.
I stort sett alla politiker har pliktskyldigast satt på sig feministskylten. Det gäller också den forne fackföreningsbossen Löfven som dessutom på presskonferenser koketterar med att säga ”hen”. Det är ju enbart pinsamt. Om feminism endast betydde jämförbara villkor och möjligheter för män och kvinnor så vore allt gott och väl. Som det nu blivit har det lagts in så mycket annat radikalt skräp i begreppet att det borde undvikas. Dagis, förskola, grundskola och till och med universiteten har, tillsammans med statliga och kommunala myndigheter, drabbats av genusgallimatias och radikalfeminism som bland annat bidragit till att förvandla kunskapsskolan till en ”flumskola”.
Sverige bedriver enligt uppgift en feministisk utrikespolitik! I praktiken innebär detta tydligen stöd för såväl islamism som vänsterrörelser. Det har bland annat lett till att Sveriges regering har accepterat Palestina som en fullvärdig stat. Ingen kan säga vad Palestina är rent geografiskt. Ingen kan med trovärdighet säga att det finns en fungerande palestinsk regering eller fungerande statsinstitutioner. Men vänstern i vid bemärkelse, inklusive stora delar av det socialdemokratiska politikeretablissemanget samt naturligtvis miljöpartiet vet bättre.
Sverige behöver sin vapenindustri då den i flera avseenden håller världsklass och till stor del dessutom är ägnad för export. En sund utrikespolitik för ett land av Sveriges storlek och slag skulle vara att sluta upp med att moralisera över andra länders politik men fortsätta att ge ett generöst humanitärt bistånd för att hjälpa de behövande. Det må vara svältkatastrofer, naturkatastrofer, epidemier eller krig. När det gäller möjligheter till direkt politisk påverkan är vi en dvärg, en Johannes Döpare som ropar i öknen. Våra politiker med Carl Bildt i spetsen trodde att den s.k. arabiska våren skulle innebära demokratiska reformer och en anpassning till Västvärldens syn på tillvaron. Vi såg vad som hände! Därför skall vi sluta hymla med vapenexporten. Det går inte att vara en vapensmedja och samtidigt låtsas vara fridsfurste och en moralens väktare. Vi såg vad som hände i Saudifallet. Det myglades och mörkades med bulvanbolag och annat och när det uppdagades fick tjänstemännen bära hundhuvudet, medan politikerna liksom Pilatus tvådde sina händer. Toppolitiker har inga problem med att ljuga sig blåa och sedan titta svenska folket i ansiktet utan att rodna av skam.
Sedan har vi s.k. ”utanförskapsområden” som har exploderat i antal. Det handlar om bostadsområden där kriminella och våldsbenägna smågangsters ”tagit över”. För inte så länge sedan visades ett reportage i Tv från Oxhaga i Örebro. Inte nog med att ”drägget” kastade stenar på polisens bilar. Man spottade polisen rakt upp i ansiktet och hotade dem med stryk! I stället för att gripa gängledaren på stället retirerade poliserna. Det är inte en sådan poliskår Sverige behöver, det tror jag att de flesta sunt tänkande människor är ense om. Buset står alltså och hånar polisen och när reportrar intervjuar vanligt hederligt folk i området sägs klart och tydligt att gangstergängen inte har någon som helst respekt för polisen.
Dessa förhållanden gäller även brandkår, ambulans, räddningstjänsten, hantverkare, buss- och taxichaufförer m.fl. Inrikesminister Ygeman, som är så uppskattad i opinionen, yrar om att man har eller ska rekrytera flera poliser varav de flesta tydligen skall ha s.k. inre tjänst, d.v.s. pappersarbete. Han mumlar också om straffskärpningar. När han grunnar på denna fråga kan han med fördel erinra sig att i Australien kan de som kastar sten på s.k. blåljuspersonal dömas till 14 års fängelse! Och vi kan inte ens arrestera illgärningsmännen i avvaktan på lagföring. Här går skam på torra land! Om det vore någon stake i Ygeman skulle han omedelbart ta initiativ till att utvidga den Nationella insatsstyrkans mandat och därefter rekrytera folk av det rätta virket till denna organisation. Ligister, marodörer och knarkhandlare måste bemötas med hårdhandskarna på.
Det är naivt tro att man kan komma till rätta med den här typen av kriminella marodörer genom ”soft talk”. Vänstern inklusive miljöpartiet skulle skrika om ”polisstat” mm men det får man leva med. Svenska folket skulle nästan som en man resa sig upp och applådera och Ygeman skulle kunna bli hjälte på riktigt och inte som nu för att han ger ett balanserat och seriöst intryck, något som väl går att kombinera med lite handlingskraft. Allting politiskt i detta land går med snigelfart om än alls. Politikerna kan tala i det oändliga med någon dådkraft ser vi sällan. Tror att regeringen skulle kunna få med sig såväl Sverigedemokraterna som något av allianspartierna för de lagstiftningsåtgärder som eventuellt vore nödvändiga. Integrationsproblemen och kostnaderna för massinvandringen kommer vi att få leva med i en generation men buset i ghettona, förlåt utanförskapsområdena, skulle kunna elimineras på ett år eller så.
Summa summarum; Sverige behöver mer machoism och mindre dalt och feminism i den form som flumvänstern har förvanskat begreppet.
Olof Hedengren