Medan kommunernas sociala verksamheter går på knäna, ägnar sig de anställdas fackföreträdare åt lyxkonsumtion. Därmed saknas facket i diskussionen om vad överbelastningen i kommunerna beror på, skriver Tomas Brandberg.
I dagarna väljer LO:s största förbund Kommunal ny ordförande i och med att Annelie Nordström avgår, en direkt följd av Aftonbladets avslöjanden i januari i år. En liten repetition kan vara på sin plats.
Kommunal är en stormrik organisation som äger fastigheter och bolag för miljardbelopp. Genom fackavgifter från medlemmar ute i kommunerna plockar man åt sig över en miljard per år. Detta finansierade tills nyligen bland annat en olönsam lyxkrog, där Kommunals ledning frekvent åt och drack gott på medlemmarnas bekostnad. På ön Marholmen i Stockholms skärgård har ledningen kunnat semestra utan att faktureras. Aftonbladet skrev också om langning av ”lådvis med vin” till Kommunals festvåning och om gratis hotell och måltider på ordförandens semester i Sydafrika.
Fram träder bilden av en ledning som står mycket, mycket långt från lågbetalda kommunalarbetare. Uvell kommunikation har till exempel tagit fram att den före detta kassören Anders Bergström drog in ungefär 1,5 miljoner under 2014, inräknat styrelsearvoden. Det är inget fel i sig att folk tjänar bra, men i Kommunals fall skorrar det synnerligen falskt mot bakgrund av den socialistiska retoriken.
Låt oss då ta en ögonblicksbild på hur det ser ut i medlemmarnas vardag. Därifrån får vi rapporter om låga löner, vikariat och osäkra anställningar med konstiga villkor, ökande arbetsbelastning sjukskrivningar och om kollegor som flyr den kommunala sfären. I bästa fall ersätts de av oerfaren personal och i värsta fall inte alls.
Socialtjänsten verkar på många håll ha skurit ihop, synnerligen bekymmersamt för samhällets svagaste som behöver just socialtjänsten, men också en ohållbar situation för ett antal utbrända och överansträngda handläggare. I många andra kommunala verksamheter pågår något liknande. Någon analys av detta får vi inte av Kommunals ledning.
Alla förstår vad det beror på. Vågen av asylmigranter de senaste åren innebär högre arbetsbelastning ute i kommunerna, medan det ekonomiska utrymmet för löneutveckling och bättre arbetsvillkor eroderar. LO:s inställning har varit att i Mona Sahlins anda uppmuntra asylmigrationen, helt i konflikt med de egna medlemmarnas intressen.
Detta är signifikant för LO i allmänhet och Kommunal i synnerhet. Man representerar något annat än de egna medlemmarna, förslagsvis sin egen makt och förmånen att vara viktiga (och välbetalda) fackpampar.
I bakgrunden, eller kanske snarare i förgrunden, spökar förstås alliansen med Socialdemokraterna. Ni kommer förstås ihåg hur upprörda LO-cheferna var och säkert fortfarande är över dialogen som förs mellan företrädare för olika näringar och Sverigedemokraterna. Något liknande kan inte LO:s förbund ägna sig åt eftersom SD utgör en konkurrent om makten. Jag tror inte ens att man vill vinna gehör för sina medlemmars intressen genom SD, så lite är medlemmarna värda.
Notera alltså skillnaden mellan branschorganisationerna som företräder sina respektive branscher, medan LO egentligen företräder ett politiskt parti, Socialdemokraterna. Det bästa man kan säga om detta är att det inte sker i det fördolda utan helt oförblommerat.
När ska Kommunals medlemmar inse att de innehar rollen som förlorare i det här spektaklet? Enligt en Sifo-undersökning från förra året är SD förvisso största parti bland LO-anslutna, men ökningen lär släpa efter bland just Kommunals medlemmar. Verkligheten kommer pressa över allt fler till SD-sidan fram till valet 2018, en utveckling som ska bromsas genom fackligt organiserad vuxenmobbing på arbetsplatserna.
Som SD-sympatiserande medlem i kommunal bör man fråga sig om man verkligen vill betala för detta.
Tomas Brandberg