När tonfallet är både hätskt och homofobt i moskéer vänder alla bort blicken på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i andra sammanhang. Vi tolererar intoleransen just när det gäller islam, skriver Tomas Brandberg.
Vissa ämnen ska man närma sig med viss försiktighet. Ensamma galningars terrordåd, västvärldens förhållande till islam och politiska frågor relaterade till homosexualitet är tre sådana ämnen. Därmed är hela diskussionen kring terrordådet i Orlando för den 12 juni något av ett minfält och jag ska försöka hålla mig på säker mark så gott det går. Visserligen anses skytten Omar Mateen ha varit inspirerad av Islamiska Staten, som också applåderade morden på fyrtionio oskyldiga människor. Samtidigt måste man ställa frågan helt öppet, vad innebär det om han faktiskt var galen på riktigt?
Ingen bör emellertid förneka att islam har ett mycket problematiskt förhållande till homosexualitet. I tio länder kan homosexualitet bestraffas med döden, samtliga är muslimska. Och även i muslimska miljöer där dödsstraff inte tillämpas är attityden som regel extremt fördömande. Man måste vara mer än lovligt naiv för att inte förstå att denna religiöst betingade homofobi numera är väl representerad i Sverige. Den öppet homosexuelle föreläsaren Ardeshir Bibakabadi vittnar i Göteborgs-Posten om en hotfull och hatisk attityd just bland unga muslimska killar.
”Varje gång jag besöker invandrarklasser utbryter konflikter. Det är som att jag vänder upp och ner på deras värld. Tyvärr (sic!) är det bara invandrare som bråkar. Jag har varit i andra skolor och klasser där de flesta är svenskar och där är det inga problem”, säger Ardeshir Bibakabadi. På Sjumilaskolan i Biskopsgården blev han starkt ifrågasatt till och med av vuxna som arbetar där och vi läser mellan raderna att de sekulära eller kristna delarna av personalen inte var inblandade.
Det säger sig självt att man inte kan förbjuda homofobi som håller sig inom yttrandefrihetslagstiftningens råmärken, vilket för övrigt gäller även pingstpastorer och vilken knasboll som helst. När detta är sagt är det uppenbart att många vänder bort blicken från ett både hätskt och homofobt tonfall i moskéer som aldrig skulle ha accepterats i andra sammanhang. Man tolererar intoleransen just när det gäller islam.
Nu till en till synes enkel fråga. Måste vi verkligen betala för homofobi? Nyligen beviljade staten över en halv miljon i bidrag till ”Sveriges förenade muslimer”, som förknippats med extremism och hat mot homosexuella. En person som heter Amanj Aziz figurerade mycket nyligen som organisationens presstalesperson. Samme Aziz ska enligt författaren Hanna Gadban (i boken ”Min Jihad …”, högst läsvärd) ha uttryckt sig i positiva ordalag om Shaykh Haitman al-Haddad och Bilal Philips, som båda gjort mycket grova homofoba uttalanden.
Och det finns fler så kallade hatpredikanter som varit i kontakt med svenska muslimska organisationer, som i sin tur får ekonomiskt stöd av samhället. Just Aziz ska dessutom ha varit djupt involverad i en radikalislamistisk grupp kallad iERA. Denna organisation har enligt Gadban en uppenbart homofobisk agenda, förutom då kopplingarna till Islamiska Staten och jihadresor till Syrien.
Detta är dock bara det mest extrema exemplet. Homofobin genomsyrar många muslimska organisationer, som ej sällan uppbär bidrag från svenska staten. I sin jakt på ”liberal islam” intervjuar Hanna Gadban flera moderata imamer och får, vill jag tillstå, ganska balanserade och väl avvägda svar. Men av citaten i hennes bok att döma lyckas hon inte få någon av dem att uttrycka sig försonligt om homosexualitet.
Till saken hör att utvecklingen går åt precis fel håll. Vi får allt fler etniska enklaver där man har problem med mer eller mindre radikal islamism. Här råder ofta värderingar och attityder som inte är kompatibla med svensk lag. Myndigheternas insyn och inflytande i dessa miljöer är avtagande och av någon outgrundlig (eller?) anledning passerar detta helt under HBTQ-radarn, som annars brukar kunna fånga upp det mesta och lite till. När får vi se profeten Mohammed i Prideparaden? Det kan väl inte vara så att de annars så oförvägna arrangörerna är … rädda? För kom inte och säg att debatten inte behövs.
Exakt hur islam, kristendomen eller någon annan religion förhåller sig till sexualitet och moralfrågor anser jag vara en teologisk fråga som i slutändan bör vara upp till respektive religiösa samfund att avgöra. Men jag konstaterar att det inom islam råder stark homofobi och att religionen och kulturen i praktiken utgör ett fängelse för många frihetstörstande individer. Vad gör svenska media och svenska politiker för dessa personer?
Jag konstaterar också att muslimska organisationer tar emot bidrag från staten och att de inte granskas särskilt hårt om man jämför med den behandling många kristna samfund har utsatts för. Dubbla måttstockar är bara förnamnet.
Orlandoterroristen må ha varit störd på ett eller annat sätt, men en lång skugga faller på dem som faktiskt på allvar predikar att homosexualitet borde bestraffas med döden. Det allra minsta vi kan göra är väl att inte stödja deras systerorganisationer med pengar.
Tomas Brandberg