7   +   7   =  

För en dryg vecka sedan blev det känt att Erik Ullenhag (Liberalerna, före detta Folkpartiet) senare i år lämnar svensk politik för att bli ambassadör i Jordanien. Han var alltså integrationsminister under Alliansens andra mandatperiod och har varit påtänkt som partiledare.

Men nu säger vi istället – hejdå Erik Ullenhag!!

Jag vet att tonen gentemot denne politiker kan vara hätsk bland sverigedemokrater, men jag vill börja med att understryka att han i mina ögon ger ett sympatiskt och begåvat intryck. Han är ambitiös, påläst, kommunikativt skicklig och har troligen haft goda intentioner. Emellertid, vissa saker gick allvarligt fel under Ullenhags tid som minister, vilket han måste hållas personligen ansvarig för.

Det grundläggande misstaget var förmodligen att acceptera posten som integrationsminister efter valet 2010. En sund politisk analys hade gett vid handen att han åtog sig ett omöjligt uppdrag, som från början var dömt att misslyckas. Möjligheten att bli minister verkar ha påverkat hans omdöme och kanske räknade han med att kunna snacka bort det kommande misslyckandet.

Han misstog sig, därmed inte sagt att han inte försökte. Det som kännetecknar Ullenhags tid som integrationsminister var att han ständigt försökte försköna asylmigrationen för att få sin insats att framstå i lite bättre dager. Visst lät många sig förvirras, men verkligheten samarbetade inte.

År 2004 lät just Folkpartiet för första gången rita ”utanförskapets karta”, en sammanställning av så kallade utanförskapsområden, då 136 till antalet. Redan då var segregationen i Sverige allvarlig. Tio år senare hävdade Ullenhag att antalet utanförskapsområden hade planat ut under Alliansens regeringsinnehav och hans departement meddelade att ”sedan 2006 har 37 utanförskapsområden fallit ifrån och 36 tillkommit.”

En viss ekonom vid namn Tino Sanandaji avslöjade då att Folkpartiets räknenissar, under Ullenhags ledning, hade bytt metod. Med oförändrad beräkningsgrund, vilket är det enda rimliga i en jämförelse av det här slaget, hade istället antalet utanförskapsområden ökat från 156 år 2006 till 186 år 2012. Detta blev signifikant för Ullenhags gärning. Eftersom integrationsprojektet gick dåligt skulle verkligheten sminkas.

Värst var ändå de så kallade ”myterna”, en lista med påståenden om invandring som 2011 publicerades på regeringens webbplats, tillsammans ett sorts facit om vad som egentligen var sant. Listan var mycket förrädiskt utformad och avsikten måste bland annat ha varit att besmitta migrationskritiker med högst kontroversiella påståenden, som att judar kontrollerar svenska media (myt 6). Annat var sådant som knappast kunde avfärdas, såsom att man blir stämplad som rasist om man kritiserar migrationspolitiken (myt 12). Men enligt Ullenhags departement var det falskt, en myt.

Med på listan fanns även ”invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år” (myt 9). Det måste redan då ha varit ett helt korrekt påstående, idag snarare en underdrift, men stämplades av regeringen som … en myt! Ett lågvattenmärke i svensk myndighetsutövning signerat Erik Ullenhag.

Hur tänkte han? Hur skulle till exempel en forskare kunna närma sig kontroversiella frågeställningar när regeringen i orwellsk anda alltså hade bestämt vad som var ”sant”? Jag spekulerar i att han kände sig stärkt av att både media och en överväldigande majoritet i Riksdagen skickade liknande signaler och att historiens dom upplevdes avlägsen.

Nu var det inte så att Ullenhag inte tog sin uppgift på allvar. Det gick bara inte så bra. De så kallade instegsjobben fanns innan han blev minister, men han lät fullfölja projektet. Det blev magplask för Alliansen och Ullenhag. I korthet innebar instegsjobben lönesubventioner på upp till 80 procent för den arbetsgivare som ville anställa en arbetslös, nyanländ migrant, etnisk diskriminering alltså.

Mellan september 2011 och oktober 2012 avslutade 5000 personer ett instegsjobb, men av dessa var det inte ens en tiondel som efteråt hade ett arbete utan statligt stöd. Det blev alltså några hundra jobb, troligen till de bäst motiverade och kapabla som hade lyckats ändå. Dessutom gav instegsjobben ett incitament till fusk och bedrägerier, vilket givetvis utnyttjades.

Bättre blev det inte av de så kallade etableringslotsarna, som lanserades efter Ullenhags tillträde, enligt honom själv ”den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år”. De så kallade lotsföretagen fick betydande summor för att hjälpa arbetslösa migranter, men kontrollsystemen fungerade inte. Det blev fiasko och förskingring igen och migranterna fick en lektion i bidragsfusk.

Alldeles självklart hade integrationsministern god insyn i dylik statistik och han borde förstås ha ringt i klockorna. Det här funkar ju inte, bromsa inflödet.

Men nej, istället ville han liksom skapa en positiv bild av asylmigrationen genom halvsanningar och hårdvinklingar. Sålunda twittrade han 2014 om att Sandviken tjänade ekonomiskt på migration, trots att rapporten han hänvisade till var uppenbart ofullständig. Varför? Förmodligen för att en mer balanserad hantering av fakta skulle ha inneburit politiska poäng för Sverigedemokraterna, det vill säga Folkpartiets och Ullenhags främsta politiska motståndare.

Här tillkommer ytterligare en pinsam omständighet för Erik Ullenhag. I sina debatter med Jimmie Åkesson höll han en pompös och överlägsen ton, som med all önskvärd tydlighet signalerade att han var regeringen medan Åkesson var en uppstickare, knappt värd att ta på allvar. I allt väsentligt hade Ullenhag emellertid fel, vilket så gott som alla tänkande personer idag förstår, inklusive Ullenhag själv. Vilka som öppet erkänner det är en annan fråga.

Det är en förmildrande omständighet att det inte var Erik Ullenhag som var ytterst ansvarig för migrationspolitiken. Och både föregångare och efterträdare har misslyckats med integrationspolitiken. Men Ullenhag, om någon, hade ju insyn i sakernas tillstånd och borde ha insisterat på stramare migrationspolitik istället för att försköna verkligheten. Var det för obekvämt att ge motståndaren rätt?

Jag tror att detta drabbar många politiker, oavsett parti. Efter att man klivit på tåget påverkar omständigheterna hur man positionerar sig. Integriteten riskerar att överskuggas av karriären och till slut riskerar man att ljuga, till och med för sig själv. Så tror jag det gick till när den begåvade och välutbildade Erik Ullenhag med de allra bästa intentioner började glida på sanningen och hitta på egna sanningar.

Kanske något för alla partipolitiskt engagerade att reflektera över.

Tomas Brandberg