För en vecka sedan röstade Storbritannien för ett utträde ur Europeiska Unionen. Beroende på vem man frågar ska detta nu leda antingen till himlen eller helvetet. Ingetdera kommer att inträffa, men man står inför praktiska svårigheter och på marginalen riskerar den brittiska ekonomin en viss tillbakagång. Att en av världens mest framstående nationer liksom inte skulle överleva sin egen självständighet verkar däremot inte så sannolikt.
Europeiska länder måste ändå samordna sig på något sätt i frågor som har med handel att göra och den viktigaste frågan just nu är att nå rimliga villkor för Storbritanniens tillgång till den inre marknaden, vilket ligger i båda sidors intresse. En ytterst olämplig åtgärd från EU:s sida just nu vore att ”straffa” britterna. Det vore en ganska obehaglig signal till övriga medlemmar, men liksom många andra obehagliga saker vore det något man inte bara kan ignorera.
Britterna har efter mer än 40 års medlemskap efter en öppen och demokratisk debatt kommit fram till att unionens nackdelar överväger fördelarna. Hur kan detta komma sig? Ett allvarligt fel begicks när man försökte fördjupa den politiska integrationen parallellt med en mycket kraftig geografisk utvidgning. Det skulle innebära svårigheter förr eller senare. Ett annat problem är att man i socialistisk anda har implementerat stora omfördelningsprogram inom unionen, ofta till ganska onödiga och ibland rent korruptionsdrivande projekt. För Sveriges del innebär detta att vi årligen tvingas hantera ett nettoutflöde på runt 20 miljarder kronor till övriga EU. Förra året var det helt obegripliga 35 miljarder, alltså mer än hela biståndsbudgeten.
Sverige har dessutom kombinerat sitt EU-medlemskap med sitt vanliga självskadebeteende. Ofta har våra myndigheter varit extra nitiska med att implementera EU-direktiv i den svenska lagstiftningen, vilket har inneburit konkurrensnackdelar för våra företag på den inre marknaden. Extra tydligt har detta varit för det svenska lantbruket, som har att förhålla sig till EU-byråkrati kompletterat med svensk särlagstiftning. Resultatet har varit förödande för svensk landsbygd med den aktuella krisen för mjölkbönderna som aktuellt exempel.
Migrationsvågen fram till 2015 kan delvis tillskrivas den fria rörligheten inom EU. Men det var ju uppenbart att just Sverige dessutom in i det längsta envisades med att vara migrationsmagnet nummer ett, vilket dessutom bidrog till att undergräva hela systemet. Denna politik skilde sig från övriga EU och bör alltså återigen ses som ett specifikt svenskt problem. En liknande observation kan göras på området klimat och energi, där EU har högt ställda ambitioner. Men vem blir förvånad över att just svenska politiker vill lägga ribban ännu högre för sig själva?
Därmed inte sagt att EU inte förorsakar problem. Förutom den höga avgiften måste vi förhålla oss till EU-lagstiftning på en lång rad områden som knappast har med handel och den inre marknaden att göra. Sverige hade till exempel mycket väl fungerande regler för till exempel jakt och skogsbruk, frågor som numera med bisarra följder och helt i onödan regleras från Bryssel.
Brexit innebär en mycket tydlig markering mot EU-byråkratins vänner och mot den arrogans som EU-administrationen i allmänhet och kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i synnerhet representerar. Kanske förstår man nu att när en kritisk gräns passeras börjar medlemmarna rösta med fötterna. Vägvalet just nu är antingen en fortsatt politisk integration med ökad överstatlighet och Tyskland som odiskutabel tyngdpunkt, eller en utveckling mot mer löst sammansatt mellanstatlig gemenskap som fokuserar på att få den inre marknaden att fungera på ett smidigt sätt. Endast det andra alternativet är tilltalande.
Jag röstade en gång i tiden för svenskt EU-medlemskap i förhoppningen att EU skulle göra Sverige mer normalt. Idag finns anledning att vara besviken. EU blev konstigt och Sverige blev ännu konstigare och allvarligt talat tror jag nu att Sverige och EU är ömsesidigt skadliga för varandra. Sverige är ett typexempel på ett land som tror sig kunna uppfostra andra länder och jag noterar att svenska politiker i praktiken älskar överstatlighet förutsatt att man får sin egen vilja fram.
Analysen så långt talar alltså för ett svenskt utträde, men det är ingen helt enkel sak. Det är, trots allt, inte riktigt som att säga upp sitt medlemskap i den lokala schackklubben, vilket jag befarar att Brexit-processen kommer att visa. Följande må låta föga visionärt, men för ögonblicket bör vi stanna upp och analysera de nya förutsättningar som kommer att utkristalliseras den närmsta tiden. Nationellt självbestämmande och fungerande handel inom Europa är målet, vägen dit är just nu inte särskilt väl upplyst.
Tomas Brandberg