Partipiskan viner i riksdagspartierna. Häromveckan sparkade Moderaterna två talespersoner och nu har Miljöpartiet petat två av sina toppar. Blir partierna mer diktatoriska eller börjar de tillämpa den ordning och reda som man inte klarar av att skapa i landet?
Miljöpartiet har avsatt sin ordförande i riksdagens EU-nämnd, Carl Schlyter, och Valter Mutt som partiets utrikespolitiske talesperson. Båda röstade emot regeringens linje i frågan om ett värdlandsavtal med Nato nyligen och har även kritiserat partiledningens linje i andra frågor.
Många har anklagat språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) för att vara den som håller i piskan, men till DI säger han sig inte ha något ansvar: ”Det är riksdagsgruppen som fattat besluten. Jag sitter inte i riksdagsgruppen”.
När det gäller Moderaternas petning av Niklas Wykman som skattepolitisk talesperson och Hanif Bali som partiets integrationspolitiske talesperson skedde det efter att de i maj röstat mot partilinjen i ett uttalande om folkmord.
Där är det klarare vem som fattat beslutet. Anna Kinberg Batra ingår i partiets riksdagsgrupp.
Kritiken mot petningarna i båda partierna har varit stor och väckt stor upprördhet. Många talar om att likriktingen i politiken ökar och debatten tystnar.
Men frågan är om inte partier som gör anspråk på regeringsmakt måste kunna hålla en samlad linje i aktuella frågor som behandlas i riksdagen. Svenska folket röstar, vad man än tycker om det, på partier och inte på personer. Partierna är de stora spelarna, inte de folkvalda. Förr kunde enskilda politiker ha betydande auktoritet på egna meriter, men sedan enkammarriksdagen 1970 är riksdagsgrupperna ”knapptryckarkompanier”, som riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) kritiskt uttryckt det.
Profilering i politiken behöver inte ske när ett beslut ska gå under riksdagens klubba. Den svenska idédebatten saknar energi och skulle behöva fler röster. När det gäller politik och värderingar på längre sikt är fältet öppnare för att diskutera olika lösningar. Här är det snarare politisk korrekthet, eller åsiktskorridoren, som hämmar frispråkighet och nytänkande.
Kanske är det här öppenheten borde prioriteras, snarare än vid riksdagens voteringsögonblick.