I expressfart förbi svenska folket

Landets nuvarande ledning åker expresståg förbi svenska folket som står förgrymmade eller häpna på perrongen, skriver Uffe Hansen i ny krönika.

Staten består av regeringen, riksdagen, myndigheter och ett oberoende rättsväsen. Massmedia är i de bästa av världar maktens granskare och med jämna mellanrum sköter svensk media sitt uppdrag. När staten fungerar finns en lojalitet mellan de som företräder staten och folket. Det finns ingen stat utan problem och tyvärr lever vi i en tid då antalet dysfunktionella stater ökar och problemen blir värre, det är en spiral nedåt som sprider sig från den ena till den andra staten.

Tidigare relativt stabila och trygga stater skakas om genom politikers oförmåga att sätta gränser och fatta för nationalstaterna välbehövliga beslut. Sverige leder elitserien i statligt förfall, åtminstone om man jämför de stater som under efterkrigstiden präglats av relativ stabilitet. I inget land med välstånd och demokrati har beslutsfattarna distanserat sig så långt från ursprungsbefolkningen eller från den egna nationalstaten.

Jag får anledning att fundera på frågan varför en relativt välordnad stat som den svenska på ganska kort tid förvandlats till det sämre när jag läser veckans nyheter. En text på ledarsidan i Svenska Dagbladet (20/6) av ekonomen och styrelseproffset Pernilla Ström och en understreckare i Dagens Nyheter (20/6) av vårt lands kyrkliga ledning.

Pernilla Ströms artikel är symtomatisk för ”proffstyckarna” inom de etablerade medierna. Hon menar att de politiker fick fel som varande för en annalkande katastrof under det gångna årets asylanstormning. Mottagandet blev enligt henne lyckat eftersom de s.k. frivilliga (ofta landsmän och -kvinnor) ställde upp när de ”nödställda” knackade just på vår dörr efter en lång resa genom många länder.

Med ärkebiskopen i spetsen vädjas till politiker att i sin asylhantering ta särskilda hänsyn till barnen. De vet att ingen kan värja sig när barns behov står på spel, de är relativt värnlösa och sårbara.

Problemet med dessa två utspel är att de är kraftigt vinklade. Syftet är att legitimera den politik som pågått under snart tre decennier. Pernilla Ström och landets kyrkliga ledning blundar för de påfrestningar asylhanteringen ger upphov till, de förringar svårigheterna och de väljer medvetet att helt blunda för riskerna för social oro på kort och lång sikt.

Pernilla Ström granskar inte den politik regeringen är ansvarig för, hon bekräftar på ett försåtligt sätt deras försök att dölja sina misstag och skönmåla en katastrofalt misslyckad migrationspolitik. Tyvärr är hon inte en sällsynt företeelse inom de etablerade medierna.

Kyrkans absoluta ledning har länge varit försvurna åt en likriktad syn på vad humanitet och medmänsklighet är. Vart tog deras omsorg om världens alla nödlidande barn vägen? Förstår de inte att det finns begränsade resurser och att de idag går till de asylsökande som lyckats köpa sig igenom Asien och Europa? Om dessa kyrkans ledare hade haft omsorg om barn i fokus skulle de omfamna en politik som är rättvis mot världens barn, inte en som gynnar bedrägeri genom lögner om ursprungsland eller identitet, inte en som blir den dyraste mottagningen i världen.

Den kyrkliga ledningen är absorberad av den rådande tidsandans begränsade horisont. Därför ställs inga kritiska frågor: Har dagens generation med sina fel och brister rätt att i grunden kullkasta den ordning som rått i Norden i över tusen år? Är inte massinvandringen en etablering av ett nytt Babels hus och ligger detta i skaparens intresse?

Dessa axplock ur den senaste tidens nyhetsflöde visar att de som idag har ett tungt ansvar för Sverige inte har sitt fosterlands framtid i blickpunkten när de utöver sina ämbeten. Fokus är istället hela världens folk som de försvarar, omhuldar som en kär klenod. Ingen frågar sig vad detta får för konsekvenser för svenska folket, de som har sina rötter här sedan generationer.

Det är en erbarmlig syn att skåda hur vårt lands nuvarande ledning åker ett expresståg förbi svenska folket som står förgrymmade eller häpna på perrongen. Klyftan mellan folket och makthavarna växer och kan endast jämföras med den alienation som inträffat bakom järnridån i det forna Sovjetunionen.

Uffe Hansen