För några dagar sedan blev det klart att Alliansen minus Liberalerna sätter sig i samma båt som vänsterregeringen och skriver under på en kärnkraftsavveckling fram till 2040, detta trots att det finns ett massivt stöd för kärnkraft i Riksdagen.
Det Moderaterna och Kristdemokraterna fick i gengäld var ett avskaffande av effektskatten. I klartext räddar man alltså kärnkraften och svensk kraftproduktion kortsiktigt mot att man dömer den till döden långsiktigt. Man kan förvisso dra en parallell till förra gången kärnkraften skulle avvecklas till 2020, det var visst ”oåterkalleligt”, men risken med dåliga överenskommelsen är att det finns folk som tror att den är på riktigt. I bästa fall blir det bara ytterligare en period av osäkerhet, med allt vad det innebär för industrins investeringar.
Energipolitiken är ett bra exempel på en fråga, utan direkt koppling till migration, där Sverigedemokraterna till skillnad från det övriga politiska landskapet agerar helt nyktert. Denna gång i sällskap med Liberalerna.
Det är inte det minsta problematiskt att Sverigedemokraterna profilerar sig som kritiker av asylmigrationen. Det räcker numera med att öppna en tidning så hittar man åtskilliga anledningar till att man från första början borde ha förstått SD:s budskap – bostadsbrist, etnisk segregation, kriminalitet och religiös fundamentalism. Givet de enorma kostnaderna är alla ekonomiska frågor migrationsrelaterade och inför de krafter som står för socioekonomisk, etnisk och religiös splittring behövs mer än någonsin ett socialkonservativt parti som står för nationell sammanhållning och nationalstatens bevarande. När detta är sagt bör vi inte acceptera epitetet ”enfrågeparti”.
Sverigedemokraterna är det enda parti som är avvaktande till att plöja ner ytterligare miljarder i ineffektiva så kallade klimatåtgärder. Vår andel av koldioxidutsläppen är redan på väg ned mot en promille, väsentligt mindre om man tar hänsyn till våra växande skogar. Ändå låter det på de andra partierna, inklusive Moderaterna, som att världen går under och att det är Sveriges ansvar.
Alliansen och vänsterregeringen (och EU) har med gemensamma ansträngningar kört landsbygdspolitiken i botten. Här talar vi om en fullbordad katastrof med tusentals kraschade landsbygdsföretag och skyhög regional arbetslöshet. Det Sverigedemokraterna arbetar för är i första hand att rädda vad som räddas kan, på sikt att vända utvecklingen.
Det handlar, kortfattat, om att rädda jord- och skogsbruk från att regleras sönder av Stockholm och Bryssel och därtill ge jordbruket vissa ekonomiska lättnader. Det är varken svårt eller ens särskilt dyrt. I ett lite vidare perspektiv bör man gynna (alla) småföretag och låginkomsttagare, vilket emellertid kräver lite mer genomgripande reformer.
Energipolitiken har nämnts ovan. Media kommer att lyfta fram Liberalerna som det kärnkraftsvänliga alternativet. Problemet är att Liberalerna kommer att behöva förhålla sig till övriga Alliansen, som har skrivit på överenskommelsen. Och skulle Liberalerna åka ur Riksdagen finns bara Sverigedemokraterna kvar för den som prioriterar industrivänlig energipolitik.
I skolpolitiken ligger Sverigedemokraterna långt framme med viktiga reformer. Vi behöver karriärvägar och mycket högre lön för lärare som långsiktigt satsar på sitt yrke, också en reform som partiet har planerat och finansierat. Vi behöver vidare ordning och reda i skolan, vilket man inte åstadkommer genom att liksom före detta skolminister Jan Björklund uttala orden ordning och reda tillräckligt många gånger. Man måste följa upp med reformer också. I klartext behövs ett absolut krav på regler och respekt i klassrummet. Det fåtal elever som helt enkelt inte klarar detta separeras från sin klass och tas om hand av särskilt utbildad personal i så kallade jourklasser.
I ekonomiska frågor har vi nu till leda hört Sverigedemokraterna benämnas höger av vänstern och vänster av högern. Alltså, någon av dem måste ju ha fel.
”Socialkonservativt parti som står för marknadsekonomi och bevarad välfärd” – är det så svårt att lära sig? Hade vi inte haft det där hålet på 100 miljarder i statskassan så hade man haft manöverutrymme att både stimulera till arbete genom lägre skatt till låginkomsttagare och samtidigt stärka viktiga delar av den offentliga sektorn. Just nu ser vi till exempel att sjukvården, polisväsendet och skolan är i stort behov av mer resurser.
Migrationspolitiken illustrerar med all önskvärd tydlighet att de gamla partierna styrs av ängsliga och anpassliga politiker med svag förmåga till självständig samhällsanalys och långsiktigt tänkande. Migrationskrisen var i högsta grad förutsägbar, ändå försvarar man sig med att den inte var det. Nu undrar jag, varför verkar så många tro att dessa vindflöjlar är så kompetenta på alla andra områden?
Det finns faktiskt fördelar med att SD agerar utifrån en ren oppositionsroll, bland annat kan man i lugn och ro utveckla bra politik på alla områden utan att behöva ta ansvar för andra partiers vanföreställningar. Och när energiöverenskommelsen som säger att kärnkraften ska avskaffas till 2040 rivs upp kan man säga – ”vad var det vi sa?”
Igen.
Men självklart borde den bästa spelaren egentligen vara på planen, i slutändan en fråga för väljarna att ta ställning till.
Tomas Brandberg