Alla sedan länge förtryckta européer kan i Donald Trump se ett hopp, en förhoppning om att inte ständigt vara åsidosatt av sina egna regeringar, bortprioriterad i deras iver att verka i och för världen, det universella, eftersom västvärldens regeringar i decennier sett ner på allt provinsiellt eller nationellt.
Donald Trump är något annorlunda. Han markerar ett brott i efterkrigstidens amerikanska politik, en presidentkandidat som lyssnar på sina väljare, som förstår deras frustration eller utsatthet, som agiterar mot orättvisor som hittills inte adresserats. Han använder ett språk som de flesta kan förstå, åtminstone de som vill lyssna och ta in, de som ännu inte uppslukats av kulturmarxistiskt hokuspokus.
Det är många som tror sig veta hur världen kommer att se ut om Trump blir president. Motkandidaten, Hillary Clinton, meddelar fräckt att Trump är labil och inte bör anförtros ansvaret över landet, som om hon skulle vara tryggheten inkarnerad. Med Trump får Amerika en förnyelse, men med Clinton blir det som vanligt. Inget av betydelse händer som ändrar den för européer katastrofala situationen. Det enda förändring vi får med Clinton är att det är Hillary och inte Bill som är president, men jag ska erkänna att vi säkert inte får uppleva hemliga möten i ovala rummet med Monica Lewinsky. Hillary satt i Vita huset som första dam och maka till Bill Clinton i åtta år. Vad hände av betydelse för vår överlevnad under dessa år? Ingen trist repris tack.
Det största problemet för Europa och USA är den pågående nedmonteringen av Europa som Europa. Massinvandring har pågått länge och konsekvenserna är väl kända: Tilliten rämnar, löner och anställningsvillkor försämras, tryggheten och stabiliteten försvinner. I grunden är det ett övergrepp mot européer som pågår framför våra ögon och ingen kan längre blunda för vad som sker. När Trump säger att en mur ska byggas, när han talar om att illegala migranter ska skickas till sina hemländer är han konkret, han säger det ingen tidigare toppolitiker sagt och med hela sitt kroppsspråk, med sin mimik, med sin skarpa röst signalerar han allvar. Jag uppskattar allvar när larmklockorna ringer.
Om någon kan förklara problemen med frihandeln i den verklighet vi lever i så är det Trump. Han hävdar att Kina får fördelar som går ut över den vanlige amerikanen. Jobb försvinner till Kina och orsaken är att de konkurrerar med usla villkor för sin arbetskraft. Att de dessutom kan devalvera sin valuta eller statligt subventionera sina industrier utan amerikanska reaktioner retar Trump och hans väljare. Han vill tillvarata sitt land intressen i den internationella handeln och detta borde även Europa göra. Han är inte naiv och godtar inte när andra stater skor sig på deras skaparkraft genom doping.
Ordet civilisation har fått nytt liv med Trump. Det retar vänstern som inte värdesätter annat än ägandeförhållandet till produktionen eller fördelningen av resultatet av den. Trump förstår att det pågår en kamp på liv och död för västerlandet där islam är ett allvarligt hot. Vår civilisation bygger en tydlig åtskillnad mellan stat och religion, den bygger på en dynamik inom vetenskap och kultur som inte får kvävas av religionens postulat.
Vad jag har gemensamt med Trump och hans anhängare är en längtan efter förnyelse. Jag uppskattar att han tar bladet från munnen och talar till mig som myndig väljare och medborgare, inte med de later som nästan alltid vidhäftas de som är mot Trump, de vill uppfostra, förmana och fördöma. Dessutom vill de inte erkänna en ny position, de ser inte eller respekterar inte den oro ett växande antal amerikaner med rötter i Europa upplever. Men för mig och hans anhängare i USA hägrar ett hopp, en ny kraft som utstrålar viljan till förändring. Någon väljer att se oss som européer och jag uppfylls av energi att vara med i den nya giv som tonar upp sig vid horisonten, jag lyfter med Trump.
Uffe Hansen