När man besöker ett kulturevenemang i Sverige får man se upp. Också de mest harmlösa klassiker kan förändras, ”omtolkas”, till ”anti-rasistisk” propaganda. Så var det helt nyligen, då jag besökte Mozarts lustfyllda operaklassiker Così fan tutte.

Kungliga Operan har en särskild plats i många kulturälskares hjärtan. Anderbergs oscarianska operahus blev kritiserat, när det byggdes, men alla kan nog enas numera om att det är ett praktbygge, som framkallar atmosfären från när den byggdes, men också från alla föreställningar som hållits där sedan dess. Att det är andra tider kunde jag förvisso märka redan i garderoben, där en piercad flicka med märklig halvsnaggad frisyr hälsade oss med ett ”hejsan”. Formalitetsnivån tycks för övrigt ha sjunkit snabbt – jag överraskades, när jag vid 18 års ålder, niades i operagarderoben, något som man annars sällan upplever i Sverige.

Det som är huvudpoängen i denna artikel blev dock uppenbart först när föreställningen började. För att den helt och hållet skall gå fram är det nödvändigt att rekapitulera librettots huvuddrag. Librettot skrevs av Lorenzo da Ponte, en italiensk diktare som numera bara är känd som librettoförfattare till Mozarts tre stora italienska operor. Handlingen utspelar sig i Neapel. Två unga officerare berömmer sig över sina förlovades trohet. En cynisk ungkarl ifrågasätter deras malliga utsagor och ingår ett vad, att om de går med på allt han säger under 24 timmar kommer han visa att de har fel. Officerarna uppger falskeligen att de kallats iväg på ett militärt uppdrag. Utklädda till albanska adelsmän lyckas de efter en rad förvecklingar förföra de bägge flickorna och förlorar därmed sitt val och visar riktigheten i titeln (”så gör de alla [kvinnorna]”, som den betyder).

Denna opera var förvisso inte okontroversiell under 1800-talet, på grund av de tveksamma moraliska slutsatser man kan dra av den. Nuförtiden är det dock svårt att se vad som skulle vara kontroversiellt. Möjligen att någon PK-fantast skulle vilja se ett anti-albanskt drag, men poängen är att officerarna klär ut sig till oigenkännlighet – något anti-albanskt finns inte här (jag tror aldrig någon alban har klagat). Poängen är dock inte detta. I nutiden kan varje opolitisk pjäs eller operaframställning, som inte innehåller några anti-rasistiska markeringar vara kontroversiell. Allting skall vara en del av propagandamaskineriet.

I denna framställning fanns det alltså en oerhört kraftig politisk korrekt anpassning. Innan den tas upp bör det kanske för balansens skull framhävas att det var i fler avseenden en bra uppsättning. Såvitt jag kan bedöma, utan att vara musikkritiker, var det bra sångprestationer, även om jag tyckte uttalet var litet otydligt (vilket bekräftades av mitt halvitalienska sällskap). Scenografin var också på det hela taget estetisk.

Den politisk korrekta propagandan bestod av följande: de två manliga huvudrollerna var svarta och de två kvinnliga var närmast överdrivet blonda. För det första blir hela handlingen märklig. Några svarta italienska officerare fanns knappast vid denna tiden. Man frågar sig varifrån de kommer. De skulle ju ha ett främmande utseende först när de klätt ut sig, nu är de det redan från början. Den politiska förvanskningen gör att historien blir obegriplig. Redan här visar sig det absurda i det politiskt korrekta filtret genom vilken all kultur skall filtreras. Man tycks inte bry sig om handlingen förvanskas på ett sätt, att den inte fungerar.

Ett annat sätt att angripa problemet är att vända på situationen. Om man hade låtit de kvinnliga huvudrollerna vara svarta och de manliga vita. Man hade då, med all rätt, sett det koloniala perspektivet. Den omvända kolonialismen är helt accepterad och uppmuntras av kulturetablissemanget.

En annan sak är att man måste se till kontexten som detta sker. Efter sådana händelser som Köln, Kungsträdgården, Darmstadt, vid sidan av dagliga våldtäkter, söker man med propaganda av detta slag överskugga alla problem som finns med invandrares relationer till svenskar. Självfallet förespråkas inte sådana händelser genom denna iscensättning, men de bagatelliseras. Genom att försöka flytta fokus försvåras problemens lösning.

Framförallt är det tröttsamt att aldrig kunna uppleva någon samtida kultur, utan att den politiskt korrekta filten skall ligga över allt.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent