Den lärde ersätts av den arga radikalen

I Svenska Akademin har ledamöter haft höga kvalifikationer men trenden går mot ideologisk radikalism före sakkunskap, vilket demonstreras i senaste utnämningen av Sara Stridsberg, skriver Simon O. Pettersson.

Den tyske studentrevoltsledaren Rudi Dutschke talade på 60-talet om en ”lång marsch genom institutionerna”. Med detta menade han vänstern långsamt bör ta över samhällets institutioner, snarare än hastigt göra revolution.

På ett liknande sätt talade den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci om hegemonibegreppet, om vilka som har makten att definiera vilka åsikter som är korrekta och vilka som inte är det.

Givet sådana överväganden är inte en akademiledamotsutnämning, som nu senast av Sara Stridsberg, en liten internfråga för Svenska Akademin, utan något som i förlängningen kan påverka hela den kulturella debatten.

Efter att översättaren, essäisten med mera Gunnel Vallquist, som bestods en krönika i denna publikation, lämnat jordelivet, har stol nummer 13 gapat tom.

Jag hade hoppats att stolen skulle fyllas av någon kvalificerad representant för översättarskrået, som kunde ersätta Vallquist i att vara den som skänker glans åt denna viktiga och alltför litet uppmärksammade verksamhet. Trots att han inte är ideologisk så särskilt nära mig, hade jag t.ex. låtit mig nöja med Platonöversättaren Jan Stolpe. Tyvärr var detta att hoppas på för mycket, i stället fick vi en radikalfeminist utan uppenbara sakkunskaper – Sara Stridsberg.

Den nya ledamoten, som formellt tillträder 20:e december, föddes 1972 och blir därmed Svenska Akademins yngsta ledamot (kanske uppfattas ungdom som en merit till och med i Svenska Akademin numera).

Hon debuterade så sent som 2004 och fick sitt stora genombrott 2006 med Drömfakulteten, en psykotisk, fragmentarisk ”roman” om Valerie Solana, en psykiskt sjuk manshatare som gottade sig i fantasier om alla mäns utrotning och också delvis omsatte detta i handling genom att skjuta konstnären Andy Warhol. Valerie Solana återkommer också i en av hennes pjäser. Vid sidan av feminism tycks just psykisk sjukdom vara favoritämnet för hennes romaner och pjäser, och hon har också skrivit en roman om sinnessjukhuset Beckomberga.

Radikal feminism och den typiskt postmoderna idealiseringen av psykisk sjukdom är ämnen för dagen, och man kan på goda grunder se fokuseringen på detta som ett utslag för opportunism. Reaktionerna på Stridsbergs val är därför intressanta och visar hur förljugen den svenska kulturdebatten är. Flera kritiker talade om förnyelse (Kulturnytts kritiker Jenny Aschenbrenner talade exempelvis flera gånger om ”ett piggt val”). Jag har svårt att se något perspektiv som är mer uttjatat, något som är mer dominerande i svensk kulturdebatt än just radikalfeminismen. Trots detta försöker man alltså framställa feminismen som något spännande, nytt och utmanande.

Nu kanske vissa läsare tycker att författarinnans ideologi inte är så viktig, utan att det viktiga är om hon kan skriva eller inte. Låt mig därför citera ett par rader ur genombrottsromanen Drömfakulteten:

”Blodet går så långsamt genom kroppen. Du river dig på bröstet, gråter och ropar, famlar med händerna i sängkläderna. Hotellet har smutsiga lakan, de är mörka av tid och illaluktande, urin och kräks och fittblod och tårar, ett alldeles gult moln av smärta drar genom medvetande och underliv. Bländande ljussken i rummet, explosioner av smärta i huden och lungorna, svindlande fallande flammande.”

Så fortsätter hela boken. Finns det verkligen något av värde i detta? Skulle inte varje 20-årig feministflicka med verklig eller suggererad ångest kunna skriva på detta sätt?

Vissa skulle säga att detta inte är något större att orda om, att Svenska Akademin redan präglas av radikalism. Man kunde nämna några av de senaste årens litteraturpristagare för att ge en bild av detta – ett extremfall är förstås den österrikiske extremfeministen Elfride Jelinek, som redan 2004 fick priset. Detta är dock att bagatellisera saken. Tidigare har en viss pluralism funnits, vid sidan av denna radikalism har också stor sakkunskap funnits. Risken är att detta snart är ett minne blott – den lärde översättarinnan och essäisten ersätts här av den arge feministen. Snart kanske trenden slår över och vi har en rent ideologisk akademi. Nästa steg blir kanske en ledamot som inte kan svenska språket.

Förtroende tar lång tid att bygga upp, men kan desto snabbare raseras. Om de senaste årens inval får utslag i de kommande årens nobelprisutnämningar, och vi ser många år med uppenbart tveksamma pristagare, kanske man snart börjar uppfatta litteraturpriset ungefär som fredspriset – ett kontroversiellt, ideologiskt präglat pris som ingen tar på särskilt stort allvar.

Kanske bör vi, även om det sitter hårt inne, redan betrakta Svenska Akademin som en fallen institution.

Simon O. Pettersson