Stockholms biskop 1942-54 Manfred Björkquist var en folkbildare som tog strid för kristna värderingarna mot naturalismen som i människan inte ser mycket mer än ett djur. Han spred idéerna om kristen humanism som få andra.

Vi har tidigare i Samtiden behandlat J. A. Eklund (1863-1945), som visade hur man effektivt kunde föra en kristen kulturkamp i en alltmer icke-kristen offentlighet. Den som förde hans arv vidare var Manfred Björkquist (1884-1985), ungkyrkorörelsens ledare och Sigtunastiftelsens grundare.

Också denne kombinerade en djupgående teologisk kunskap med filosofisk reflektion och ett vittfamnande humanistiskt patos. I likhet med Eklund funderade han mycket på den svenska nationens betydelse för frälsningsarbetet, något som fick näring av hans nära relation till sin svärfar, den store nationalistiske ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922).

Björkquist föddes i Gideå i Ångermanland i Oscar II:s tid. Hans far var kyrkoherde av traditionell luthersk typ, så han introducerades tidigt för trosfrågorna. Hans religiösa erfarenhet breddades av hans mors släkts mer lågkyrkliga inriktning. Över huvud taget förefaller det som om religiösa diskussioner i hemmet tog en stor plats. Han visade sig också tidigt som den aktiva föreningsmänniska han senare skulle bli känd som, bl.a. som aktiv i nykterhetsfrågor.

År 1902 kom han till Uppsala. Hans avsikt var egentligen att bli präst, men det skulle dröja fram till han var närmare sextio år fyllda, innan han prästvigdes. Han kom att inledningsvis välja andra vägar för sin religiösa gärning. Han tog först en mycket bred fil. kand. inkluderande semitiska språk, grekiska, filosofi och pedagogik. Han fastnade för pedagogiken och filosofin och skrev licentiatavhandlingar i bägge.

Hans filosofiska licentiatavhandling handlade om Rudolf Eucken (1846-1926), vilket skvallrar om hans intressen vid denna tid. Eucken är numera närmast bortglömd, men hans inflytande över sin samtids kulturdebatt var oerhört, och han mottog nobelpriset i litteratur 1908. Ett grundläggande motsatspar hos Eucken var motsatsen emellan naturalism, att människan bestäms blott av sin natur såsom djuren, och idealismen, att människan också har högre mål för sina strävanden. Denna från början mera filosofiska motsatsställning hade hos Eucken fått en tydligt moralisk karaktär. Den alltmer utbredda naturalismen var skadlig för kulturen och kulturkampens mål var att besegra den.

Detta motsatspar var viktigt för den svenska konservatismen på denna tid. Det finns i väldigt utpräglad gestalt hos Vitalis Norström, som väldigt mycket påminner om Eucken, men det finns också i en delvis omstöpt form hos den mindre filosofiske och religiöse Rudolf Kjellén, vars dotter Ruth Manfred Björkquist senare skulle komma att gifta sig med. Det kompletterades hos Björkquist med inflytandet från Eklund, som med hjälp av en bred humanistisk orientering med framgång förde en kristen kulturkamp enligt liknande linjer.

Björkquist kom snart att omsätta detta program i handling. Han blev till en ledargestalt i den s.k. Ungkyrkorörelsen. Ungkyrkorörelsen var ett försök att väcka till liv den slumrande Svenska kyrkan. Det tog sig uttryck på så vis att man 1909 skickade grupper om två på s.k. ”korståg”, ordet uppfattades mindre belastat än i dag, ut i svenska församlingar för att där ge glöd till en falnande låga. Björkquist sammanfattade själv målsättningen som att ”predika Kristus för Sveriges ungdom och tala om vår kära gamle kyrka, om fosterlandet, och om allt, som har makt att bära oss, om allt, som hos oss varit bröd för den inre människan.”

Man ser i citatet att det nationella och religiösa i hög utsträckning var sammanflätat. Man anknöt till teologiprofessorn Einar Billings folkkyrkotanke, där kyrkan inte bara bestod av de mest övertygande kristna, utan nåden erbjöds alla, som sedan hade att motta eller avvisa den. Nationen var enligt Billing ”ett faktum att fästa nåden vid”. Det var en helt annan vision än den naiva och ogenomtänkta internationalism, som vi i dag ofta ser från Svenska kyrkans företrädare.

Den kulturellt medvetna kampen för kyrkan och nationen skulle bli ett ledmotiv i Manfred Björkquists liv. Han hade stor del i tiotalets försvarsstrider, där en insamlingskampanj för en ny pansarbåt utgör ett slags höjdpunkt.

En annan viktig insats under samma period var grundandet av Sigtunastiftelsen, var stiftelseurkund är från 1915. Här realiserade han tanken på en alternativ folkbildningstanke som förenade en djupgående humanism med kristen tro. Sigtunastiftelsen kom också bli ett betydande kulturellt centrum med ett väl utrustat bibliotek, där kulturpersonligheter som Sven Stolpe och Gunnar Ekelöf skrev fler av sina böcker. Sigtunastiftelsen har alltsedan sitt grundade representerat kristen humanism när den är som bäst.

Björkquist skulle fortsätta sitt arbete med utefter dessa linjer, men en brytpunkt skedde 1942 då han utses till biskop i Stockholm (han prästvigs också i samband med detta). Paradoxalt nog, även om detta måste anses vara toppen av hans karriär, blev den inte den tid som vi kommer ihåg mest. Han var tvungen att ta itu med mycket praktiska uppgifter och gjorde en heroisk arbetsinsats, men det hade mer den gråa karaktär, som de flesta arbetsinsatser som inte går till historien har.

Så som pensionär, från 1954, skulle han vara mycket aktiv, och han fortsatte att sprida de idéer om kristen humanism som han brunnit för ända sedan ungdomen. När han avled 1985 var han Sveriges äldsta präst och kunde se tillbaka på en av de mest produktiva insatserna i Svenska kyrkans historia.

Han förtjänar att ihågkommas som en företrädare för en kämpande, kulturellt medveten kristendomstyp som inte väjde för det inopportuna. Dessutom är det han värd att framhålla för sin nationalistiska kristendomssyn i en tid, då kyrkan förefaller befolkas av de mest naiva internationalisterna.

Simon O. Pettersson