Folk känner sig svikna av EU och ansvariga politiker har inga svar. Desperat införs gränsskydd som inte skyddar. Istället för att enas mot ett yttre hot försöker Europas stater, inom det som skulle vara en gemenskap, skjuta över ansvar på varandra, skriver Uffe Hansen.
Är Storbritannien på väg att lämna EU? Får man tro de senaste opinionsmätningarna så är EU ett minne blott för britterna. Ett utträde skulle få omfattande konsekvenser för alla liberalers våta dröm. Mycket tid har investerats för att putsa på EU-fasaden, men verkligheten är alltid ett hinder för drömmare och fantaster.
EU som fredsprojekt har fått sig en allvarlig knäck. De mellanstatliga konflikterna har ökat. När den liberala föreställningen om nationer som något övergående och för individen begränsande möter en folkvandring som hotar att kullkasta Europa som Europa får de svårt att hitta orden.
Folk känner sig svikna och liberaler har inga svar. Desperat införs gränsskydd som inte skyddar. Istället för att enas mot ett yttre hot försöker Europas stater, inom det som skulle vara en gemenskap, skjuta över ansvar på varandra. Är detta vägen mot fred och försoning så dansar jag på månen.
Hela EU bygger på en princip som blir alltmer ihålig, att de ”rikare” staterna i nordväst ska betala till de ”fattigare” staterna i sydöst.
Storbritannien och Sverige är nettobidragsgivare i omfördelningssystemet. Grekland är sedan starten en av de största bidragstagarna. Den grekiska staten var emellertid inte nöjd med standardökningen genom bl.a. EU-bidrag, utan började dessutom ta lån de inte hade täckning för och när kreditgivande banker insåg att pengarna inte kan betalas tillbaka utbröt panik. Kostnaderna fick de ”rika” skattebetalarna i de länder som inte var överskuldsatta stå för.
I de länder som fick ansluta sig efter den röda murens fall 1989 fanns i varierande grad en rad allvarliga sociala och ekonomiska problem. När gränserna öppnas mot länderna i nordväst exporterades dessa problem gesvint till nettobidragsgivare inom EU. Etablerade politiker ”överraskades” av denna ”plötsliga” anhopning av lycksökare på våra gator och torg, varvid svenska och brittiska skattebetalare tyngda av bördor via höga skatter och krav på pliktuppfyllelse frågade sig vad denna union egentligen är bra för.
EU som ett välståndsprojekt är ett fiasko. Genom att ständigt utvidga EU har liberalerna ökat arbetskraftutbudet och pressat löner och anställningsvillkor. Samtidigt har reglerna inom våra välfärdssystem, som från början var anpassade till nationalstater med reglerad invandring, öppnats för alltfler och urholkat tryggheten för de britter eller svenskar som lagt grunden för sin välfärd.
Liberala löften om en blomstrande ekonomi med öppna gränser har inte infriats, åtminstone inte för folkflertalet. I Storbritannien och i Sverige har företrädare för de etablerade politiska partierna länge pratat om fördelarna med övernationella arrangemang, men de har varit tysta om kostnaderna. Grunden till allt förtroende är att inte försköna eller ljuga. Under senare år har lögnerna varit för många och svikna löften duggat lite väl tätt. För att använda en utnött fras som passar Brexit-anhängarnas syn på den etablerade politikerklassen: Aldrig har så många haft så få att tacka för så lite.
Storbritannien är på många sätt likt Sverige. Vår historia har gemensamma drag. Jag tänker inte då närmast på vikingar från våra västra kuster som tillsammans med vad som idag är norrmän och danskar kom till Albion för att berika sig eller Erik XIV misslyckade frieri till drottning Elisabeth I, utan på vår gemensamma kulturella, industriella och ekonomiska utveckling. Vi har byggt vårt välstånd på export av varor och tjänster, varvid entreprenörer och uppfinnare fått världen att bli bättre. Vi har under efterkrigstiden omfördelat välståndet genom välfärdsarrangemang. Utan dygd hade denna fantastiska utveckling varit omöjlig.
På senare år har britter och svenskar fått erfara försämringar. Den tidigare dygden har ersatts av en girighet eller egoism som känns främmande eller frånstötande. Den egna gemensamma sektorn har hamnat i riskkapitalisters händer. Den etablerade politiska eliten förefaller alltmer upptagna med universella världsförbättrarprojekt som inte synes hjälpa, utan stjälpa stabiliteten för vanliga britter och svenskar.
Jag är övertygad om att ett Brexit endast skulle drabba de byråkrater och politiker som skor sig på de brittiska skattebetalarna. Att de själva med näbbar och klor försöker övertyga britterna om att det är de som kommer att drabbas är lika trovärdigt som när vallpojken ständigt varnar för vargen: ”Ingen litar på en lögnare, inte ens när han talar sanning”. Häri ligger förklaringen till stödet för Brexit – och Svexit nästa.
Uffe Hansen