Brittiske professorn i estetik, Roger Scruton, höll ett uppskattat anförande på Sverigedemokraternas utvecklingskonferens i Västerås på lördagen. Utmaningarna är stora, men Scruton förmedlade fyra hoppfulla steg mot ett mer harmoniskt samhälle byggt på öppenhet och tillgivenhet till vårt land och dess traditioner.
Men först identifierade han bristerna i strävan efter ett mångkulturellt samhälle. Scruton lyfte fram den västerländska traditionen av en offentlig kultur där vi respekterar människor även om vi inte är bekanta med varandra. Kvinnor kan röra sig fritt utan att behöva dölja sig bakom slöjor. Det offentliga samtalet bygger på dialoger där vi öppet kan vara oeniga och ändå respektera varandra. För migranter från Mellanöstern, Asien och Afrika är ofta helt obekanta med europeiska traditioner om denna offentliga kultur av öppna sociala kontakter.
Vad bör då göras åt migrationsfrågan, frågade Scruton. Första steget handlar om att söka bekräftelse på vilka vi är, vad vi har att värna. När vi bottnar i oss själva och vår egen identitet, kommer steg två: ta kontroll över våra gränser. En okontrollerad massinvasion är dårskap. Det blir tufft, men åtskillnad måste göras mellan flyktingar och ekonomiska migranter.
Det tredje steget är att få slut på lögnerna. Den slöja av sentimentalitet och halvsanningar som dominerar strider mot västerlandets öppna offentliga diskussion. Det måste gå att diskutera brottsstatistik och föreslå åtgärder utan att debatten stoppas i korrekthetens namn.
Det fjärde steget är att göra medborgare av de som anländer i den meningen att de överger gamla mönster av stamkultur och religiös överhöghet till fördel för respekt för det nya landets offentliga kultur. ”Mångkulturellt” tillvägagångssätt i skolor och offentlig verksamhet är inte bara naivt utan genomsyras av antipatriotism.
Detta är krävande uppgifter, sa Scruton, men de kan inge hopp hos väljarna.
***
Se mer: Expressen i Kände filosofen gäst på SD:s konferens, Expressen kultur i Brittisk tänkare är SD:s nya husfilosof.
***
Roger Scrutons anförande i sin helhet (4 juni 2016):
Först och främst tack för inbjudan att få tala inför er och även tack för er utsträckta hand till era brittiska vänner och kollegor. Som bekant talar jag med en konservativ röst, någon med hemvist i de politiska tankegångar som format vanor och institutioner i mitt hemland, sida vid sida av många andra anglo-saxiska länder, inklusive USA.
Jag talar nu i ett land där ordet ”konservativ” klingar annorlunda för er än för oss. Sverige är välkänt för en lång tradition av ”Socialdemokrati”, en sorts mild version av socialism där staten tar över samhället medan äldre former av social ordning som religion och familj marginaliseras. Detta betyder inte nödvändigtvis att svenskar inte är öppna för det konservativa budskapet, inte heller att vi inte kan etablera förnuftiga allianser för att skydda vårt gemensamma arv. Detta är vad jag vill tala om idag.
Två hotbilder
En konservativ vill bevara det som är värdefullt, bevara det mot både interna och externa hot. I efterkrigstiden under min uppväxt fanns det två hot: det externa hotet från Sovjetunionen och det interna hotet från aggressiv socialism. De båda hoten gick hand i hand.
Förespråkarna för en socialistisk ekonomi var, för det mesta, förespråkare för nedrustning till trots den sovjetiska stridslystnaden. Denna unika sammansättning av attityder fanns ända fram till Margaret Thatcher och senare. Vänsterfolk i mitt land kunde sällan ta det sovjetiska hotet på allvar: Sovjetunionen var ju trots allt ett “socialistiskt” land, i hopplös underlåtenhet att uppnå ändamålet jämlikhet. Och britter på vänsterkanten ansåg att huvudfienden var kapitalismen, då inte endast privata vinstdrivande företag, utan alla kringliggande institutioner som etablerats såsom familj, rättsväsende och den väletablerade kristna kyrkan.
Jag gissar att det såg något liknande ut i Sverige.
Vänstern var stolt över Sveriges neutralitet utanför Nato – vilket även andra mer konservativt övertygade ställt sig positiva till, dock för anledningar mer förknippade med patriotism än socialism, och dessa vänsterinriktade svenskar ansåg med all sannolikhet likt brittiska socialister att den huvudsakliga fienden var den kapitalistiska ekonomin, samhällets institutioner och de sociala vanor och seder som nedärvts i Sverige och format det till det land det är idag.
Nedbrytandet av olikheter
Genom åren har jag i ökande grad upptäckt att detta är ett identifierande tecken på vänstern överallt där de har anhängare. De har en övergripande positiv värdering, jämlikhet. Resten av deras politik är övervägande negativ i förespråkande av nedbrytande av olikheter och skillnader i alla dess former. De är mot hierarkier, mot familjer och mot allt där människor försöker leva upp till sitt nationella kulturarv och känna stolthet.
De förespråkar en slags politisk förnekelse, en systematisk förgörelse av patriotism och nationell lojalitet i alla dess former eftersom detta representerar ett brott mot idén om jämlikhet. Och naturligtvis har det moderna Europa tillfört ett användbart propagandabudskap för att förstärka denna form av politik. Våra historieböcker har skrivits om för att illustrera att nationalismen var orsaken till våra världskrig och att vägen framåt är den godartade, nyplöjd av den socialistiska staten som inte gör någon åtskillnad och agerar välvillig fördelningsmaskin.
EU’s institutioner har programmerats av denna mjukvänsterns vision. I 60 år har EU kommissionen förespråkat en gradvis avveckling av nationella gränser och suveränitet, ersatt med en godtrogen byråkrati hängiven jämlikhet och likriktning. Samtidigt har mer traditionella myndigheter – kyrkan, familjen, nationen, regeringen och militären – marginaliserats.
Som resultat står nu Europas befolkning inför en situation man inte vet hur man skall hantera. Migranter från Mellanöstern, Asien och Afrika, många helt obekanta med Europeiska traditioner om civil åtlydnad och öppna sociala kontakter, har svämmat över våra gränser och ingen nationell regering har varken vilja eller juridisk befogenhet att exkludera dem.
Föga lojalitet till det nya landet
Vi borde inte bortse från vänsterns ansvar i detta. Sedan första rännilen av ”asylsökare” på 1960 talet så har politiker och vänsteraktivister varit flitiga med att förhindra debatten om de nyanlända är välkomna eller inte. Att ens ifrågasätta ”hur många?” eller ”vilken sort?” ledde till stämpeln ”rasist” med förödande effekt på karriär och social ställning. Det var trots allt ”rasism” som orsakade förintelsen och förde med sig den Europeiska inhemska synden de för alltid må be om förlåtelse för.
Sådan var det i mitt land och det är min övertygelse att så var även fallet i Sverige. Som resultat härskade en form av censur under åren som invandrarbefolkningen växte, och ingen fick ifrågasätta sätta vare sig strategin i mottagandet eller deras uppförande efter ankomst utan att riskera sin karriär. Under långa perioder verkade vänstern i mitt land inte stå för något annat än ”antirasism” medan våra innerstadsskolor fylldes på av barn som varken förstod lärarens språk eller livsstil och det enda vänstern förespråkade var att fördöma ifrågasättandet om detta skulle vara långsiktigt positivt för landets framtida utveckling.
Jag vet att ni har samma situation och att mångas obekväma sanningar kvävts av vänstern med deras förmåga att kritisera er – svenskarna, de motvilliga värdarna – och till varje pris undvika att kritisera dem – de nyanlända – som drar nytta av ett juridiskt, politiskt och ekonomiskt system som de inte bidragit till överhuvudtaget och föga lojalitet till dess grundläggande principer.
Malmöbor känner igen vad utsatta flickor nu genomlider i städer längre norrut som ett resultat av att polisen inte lyckas skydda dem från sexuella närmanden. Att påpeka förövarnas utländska härkomst är att riskera stämpeln som ”rasist”. Det finns djupgående problem här, något som kallats ”civilisationernas kamp”. Vi börjar förstå att det inte går att överföra ett samhälle från ett geografiskt ställe till ett annat och förvänta oss per automatik åtlydnad av lagar, seder och bruk vid ankomst.
I synnerhet från muslimska samhällen på landsbygden, där ens uppfattning om juridik är helt baserat på religiösa skrifter och där kvinnor är egendom till antingen far eller man, finner man stora problem att acceptera de antaganden och värderingar som västvärlden bygger på. De finner det svårt att acceptera sekulär lag, nekar kvinnor sin självständighet, och anser kvinnor som gått vilse på vägen av renhet att vara legitima måltavlor för sexuella närmanden.
Under rådande omständigheter på Afghanistans landsbygd eller annan ort kan dessa attityder måhända ursäktas. Men de finner ingen plats här, då de hugger mot själva hjärtat i vem vi är. Våra samhällen åstadkom med mycket möda sekulär lagstiftning, religionsfrihet, kvinnors rättigheter och öppna sociala kontakter utan hänsyn till kön.
Det individuella samvetet
Detta drama har utspelats genom svensk konst och litteratur från Strindberg till Ingmar Bergman och Sverige har all rätt att känna stolthet av resultatet. Genom vårt Lutherska arv har Sverige mottagit gåvan av det individuella samvetet, visionen att vi har alla ett ansvar inför både oss själva och andra.
Våra länder är baserade på en idé om ansvarsfullt medborgarskap, intimt sammanvävt av lagar för att respektera olikheter inom religion och familjeseder. Det är exakt därför som Sverige, och Storbritannien, har ett invandringsproblem. Vem önskar flytta till ett ställe där religionsfrihet inte respekteras – där du omedelbart måste underkasta dig en helt främmande livsstil? Det är därför inget muslimskt land i världen har ett invandringsproblem, och varför en majoritet av världens migranter flyr från platser där islam dominerar.
Ödesfrågan både här och i Storbritannien är nu vilken politik vi ska bedriva, när vi redan mottagit mer är den inhemska befolkningen ville, samtidigt som vi underpresterat i att nå integration. Vad gör vi framgent, och hur presenterar vi detta offentligt? Detta är något jag tänker mycket på, sannolikt många av er också, och jag inser att det är mycket svårare än det verkar.
Bryt hopplöshet med självbekräftelse
Men situationen är inte hopplös. Det finns alltid ett ”worst case”, en social kollaps med inbördeskrig mellan grupper av ett slag som råder i Mellanöstern och andra områden. Jag bortser inte från att detta kan hända. Men rationell framtida politik måste utformas för att förhindra detta, och det måste börja från en position av bekräftelse. Det måste grundas i en positiv anda, en tro på Sverige och dess kulturarv och i behovet att försvara detta arv mot externa såväl som interna hot. Det måste också vara realistiskt, inte baserat på önsketänkande eller sentimentala illusioner om invandrarsamhällen eller ursprungsbefolkningen i Sverige.
Underskatta inte vikten av denna positiva bekräftelse. Det är hela Europa, inte bara Sverige, som genomgår en identitetskris just nu, och en av orsakerna är just att människor förbjudits att få bli bekräftade för vem de är. Så fort de försöker kommer anklagelser om ”rasism och xenofobi”.
Vi måste dock inse att runtom i Europa existerar en hjärtefråga hos vanligt folk: ’Vad har hänt med mitt land?’ I Frankrike är detta mycket uppenbart: det franska folket vill ha sitt land tillbaka, de vill få bekräftat landets identitet, kulturarv och positionering mot en traditionell politisk överklass som till synes hånar deras känslor. Britterna börjar känna likadant, i likhet med både italienare och spanjorer, och de europeiska institutionerna har inget att erbjuda som botemedel mot denna upplevda oro.
Tro på sitt land utan aggression
Vanliga svenskar tror på Sverige såsom vanliga fransmän tror på Frankrike. Inte på ett aggressivt vis, snarare en känsla av tillhörighet: detta land, landskap och livsstilen är på något vis vår egen svenska. Det är vår utgångspunkt, där vi börjar och går i mål. Det är den mest grundläggande aspekten av alla politiska lojaliteter, helt utan aggression. Det går att tänka så utan att exkludera de nyanlända, invandrarna, de som kommer på jakt efter gästfrihet. Men om du tänker så, tycker du även att den nyanlände måste acceptera de lagar, seder och bruk som gör landet till vad det är. Detta innebär att lära sig språket, respektera lagar och institutioner och acceptera offentliga sociala koder och kultur.
Vår offentliga kultur är öppen
Denna offentliga kultur är en av de viktigaste funktionerna i västerländska samhällen och delaktig i att möjliggöra demokrati. Kultur är för oss ingen privat angelägenhet. Visst finns där privata inslag. Mestadels behåller vi våra personliga egenheter och religiösa övertygelser för oss själva. Långt viktigare än dessa privatsaker är vårt behov att leva i fred med våra grannar.
Detta omfattar även ett visst beteende i det offentliga rummet. Vi möter varandra, träffas ansikte mot ansikte, för att lösa konflikter även om vi inte är bekanta med varandra. Vi hoppas på ömsesidigt fördelaktiga lösningar, inklusive att inse och acceptera varandras skillnader. Vår offentliga kultur är öppen diskussion med ett viss mått av skepsis. Vi förväntar oss anpassning endast till de övergripande principerna av juridisk och moralisk ordning och till språket på vilket det diskuteras.
Vår västerländska offentliga kultur är värd att bevara. Det är vad som möjliggör demokrati. Hur annars kan vi leva, som vi lever, styrda av människor vars åsikter vi förkastar? Vi accepterar att styras av de som vi inte röstade för, framför allt eftersom de delar vår kultur av demokratiska värderingar. De respekterar oenighet, har frånsagt sig makt, har accepterat privatiseringen av religion, familj, stam, och erkänner den öppna diskussionen och fria åsiktsutbytet. De vet att de lever i ett samhälle där vi inte är personligen bekanta med varandra men som trots allt möts ansikte mot ansikte och åtnjuter fördelarna av fritt samarbete.
Inget av detta är möjligt utan någon grad av kärlek för fosterlandet, vår historia, klimat, landskap, institutioner och lagar. Det är denna kärlek som dessa ”Eurocrats” vill frånta oss och som de nyanlända ej ännu lärt sig. Men det är detta mer än något annat vi måste bekräfta. Ingenstans har demokratin slagit rot utan kärlek för fosterlandet. Man måste inte vara en framfusig svensk nationalist för att acceptera detta. Man måste bara erkänna att när man talar om Sverige, så talar man i första-person plural. Man talar om oss, vårt land, vår livsstil. Man erkänner att detta är det absolut viktigaste att dela med sig till sina grannar, det som möjliggör att leva sida vid sida i fred oavsett meningsskiljaktigheter.
Oacceptabel livsstil
Jag läste nyligen om ett intressant fall här i Sverige. Två grannsamhällen från Irak, en Armensk-Ortodox och den andra sunni muslimsk hade etablerat sig i Stockholm, och den ledande familjen i det ena samhället hade startat en framgångsrik restaurang. Lokalerna vandaliserades dock regelbundet av deras tidigare grannar i hemlandet och på dörrar och fönster klottrades på arabiska, ”konvertera eller dö”.
Detta är en levande illustration på vad jag menar med delad offentlig kultur; en livsstil som gör ett sådant beteende otänkbart. På ett mindre vis är den sunnimuslimska vanan att offentligt täcka sina kvinnor ett liknande brott mot den offentliga kulturen i västerländsk demokrati. Det innebär en vägran att här, I vårt offentliga rum där vi som främlingar träffas ansikte mot ansikte, erkänna att vår privata sfär inte får inkräkta i det offentliga och att vi lever med öppen dialog och oenighet.
Jag nämner dessa små exempel eftersom de illustrerar ett större problem. Om vi skall lyckas bekräfta vad vi verkligen är så måste vi även vara villiga att förkasta det som representerar det vi inte är. Detta innebär att förkasta seder och bruk som är uttryckligen kränkande mot vår offentliga kultur. Vi har varit motvilliga att agera på det viset men kudos till (heder åt) Frankrike för förbudet av offentligt bärande av heltäckande slöja.
Vi har varit synnerligen motvilliga att agera mot muslimska män som inte respekterar vår offentliga hållning gentemot kvinnor i vårt samhälle och som anser sig ha rätten att skymfa kvinnor i vårt offentliga rum som inte står under skydd av en manlig släkting. Det är vid denna tidpunkt vi behöver någon form av positiv bekräftelse av vår offentliga kultur. Vi är skyldiga att informera varje invandrare som misshandlar kvinnor på detta vis: Ni hör inte hemma här. Och sedan måste vi agera. Vi måste aktivt leta lösningar för att kunna utvisa dom som inte visar respekt för platsen de rest till, och till den kultur som råder här.
Söka bekräftelse på det vi har
Denna bekräftelse på vad vi är får inte avfärdas som nationalism eller xenofobi. Det är ingen typ av fientlighet mot andra, tvärtom en bekräftelse på vad vi har, vilket är ett sätt att lätt acceptera andra. Som fallet med restaurangen visar, acceptansen av den andra, av allt som är annorlunda med den andra, är exakt vad som saknas från så mycket av Mellanöstern som samhälle och är en central anledning till konflikterna som härjar där.
Det är också, enligt min uppfattning, en rådande svaghet inom Sunni Islam. Inom vår kultur är ”de andra” accepterade. Det är, om man så önskar, en annanhetskultur som möjliggör vårt dagliga navigerande igenom oförutsägbara dagar fyllda av personliga kontakter med andra. Detta är inget att skämmas för. Vi borde tvärtom bejaka det, känna stolthet inför det och inse at det som möjliggör denna kultur är vår gemensamma tillgivenhet till vårt land, dess traditioner, seder och livsstil.
Generellt anser jag att detta borde vara budskapet för Europas konservativa partier. Budskapet skall vara ett av patriotism, och av lojalitet till ett delat arv och ett sätt att leva i synergi med landet, dess institutioner och lagar. Att lägga energi på detta, att hitta områden där människor reagerar positivt till den ”Svenska upplevelsen”, skulle kunna vara en viktig pusselbit i arbetet ni gör på uppdrag av den svenska demokratin.
Sveriges själ
Jag tillhör en generation som tillägnats en särskiljande syn på Sverige från Strindberg och Ingmar Bergman. Vi kände Sverige som en melankolisk, introspektiv plats där ifrågasättande själar blomstrade i vida landskap bland björkar och sjöar. Ungdomar idag har inte den visionen, och många kanske tycker sig se Sveriges själ fångad mer träffsäkert genom era ökända Death Metal band som Meshuggah. Min övertygelse är dock, att vardaglig allmän svenskhet inte har något med endera extrem att göra, och att utforska och bekräfta vad som är, måste onekligen vara en del av ert uppdrag. Den stora frågan, ”Vem är vi?” bör kraftfullt sättas överst på agendan.
Fyra steg
Vad bör då göras med migrationsproblemet? Som nämnts så kan ingenting göras förrän första steget tas. Detta första steg måste vara bekräftelse. Ni måste basunera ut: Detta är vilka vi är och vad vi har, detta skall vi kämpa för att behålla och detta skall vi försvara mot externa invasioner.
När detta steg fullförts, först då kommer folket visa tillräckligt med mod och bestämdhet att ta sig an nästa steg, steget att ta kontroll över våra gränser. EU har i sin dårskap försökt lösa upp de nationella gränserna utan att planera för skydd av de yttre gränserna. Som resultat har Europas länder öppnats upp till en okontrollerad massinvasion. Det måste vara en central del av Europas mittenhöger partiers strategi att ta tillbaka sina gränser, att införa stränga gränskontroller för de som kommer och att kartlägga varför de kommer. Det kommer bli tufft men det måste göras vilket just nu är uppenbart i Storbritannien.
Det kommer innebära tvånget att bestämt särskilja på en flykting och en ekonomisk migrant, mellan någon som söker asyl och någon som söker ett bättre liv. Det måste verkställas både negativt och positivt; både att erbjuda asyl och att neka asyl. Det blir nödvändigt att trotsa välmenande vänsteranhängare som förvägrar utvisning för de som kommit hit för att profitera brottsligt. Att vara bestämd mot de som kommer för att utnyttja är extremt viktigt för att kunna erbjuda vänlighet mot de andra.
Det tredje steget måste vara att få slut på lögnerna. Det som vi i USA och Storbritannien kallar ”politisk korrekthet” har gjort det omöjligt att diskutera problematiken på ett nyanserat och förnuftigt vis. En slöja av sentimentalitet och halvsanningar täcker hela ärendet, och detta får folk att dra sig tillbaka till sina privata små världar i tafatta försök att låtsas som att problemet inte är deras. Västerländsk demokrati bygger på offentlig diskussion och debatt: det har möjliggjort problemlösningar förr och borde tas till hjälp även nu.
Men i den avgörande frågan som vi finner oss konfronterade med är en öppen och offentlig diskussion i det närmaste förbjuden. Våldtäktsstatistiken av etniskt svenska kvinnor av invandrare mörkläggs. Fakta om de nyanländas ursprung, trosbekännelse eller kvinnosyn borstas bort som oviktigt. Det faktum att det rör sig om framför allt ogifta män som kommer utan kvinnor och familjer belyses först när statistikerna är bestörta över den könsliga obalansen mellan män och kvinnor i landet.
Mot bakgrund av allt detta är det på sin tid att utropa ”nog av hyckleriet”: det är hög tid att ta Sverige och vår framtid på allvar. Då först kommer möjligheten att ta itu med frågan var landet är på väg.
Detta leder mig till det fjärde och sista steget som enligt min uppfattning krävs för att ta itu med problematiken: att göra medborgare av de som anländer, ofta från länder som Afghanistan utan kännedom av något som kan liknas vid ett medborgarskap, eftersom tillhörighet under liknande förhållanden är baserad på stamkultur eller trossamfund istället för politisk lydnad.
Vänstern har sedan länge förespråkat ett ”mångkulturellt” tillvägagångssätt i skolor och offentliga verksamheter i tron att det är så man går tillväga för att respektera ”skillnader” och för att undvika ”diskriminering”. Jag anser detta vara inte bara naivt, men även genomsyrad av samma sorts antipatriotism som hotat Europas stabilitet i årtionden.
Enligt min uppfattning betyder integration att integreras in i en gemensam offentlig kultur. Det omfattar att utbilda nyanlända att religion tillhör den privata sfären, att sekulär lag står över religiös lag, att män och kvinnor är jämställda i det offentliga rummet och att detta är Sverige, grundat i sin egna unika offentliga kultur. Barn till invandrare skall gå ut svenska skolan som svenskar precis barn till invandrare i USA skall gå ut skolan som amerikanare. Läroplan, idrott, fritidsaktiviteter och socialt umgänge måste presenteras till nyanlända på exakt samma vis som till samtliga andra barn i klassen.
Idén bakom ett multi kulturellt samhälle borde bara släppas som en vänsterinspirerad villfarelse. Detta betyder att ett renodlat demokratiskt parti måste inleda omfattande utbildningsreformer.
Värt att notera är att hinduer och sikher aldrig haft några problem med att anpassa sig enligt liknande förväntningar i Storbritannien, sedan länge vana vid integration från 1800-talets katoliker, romer och judar med samma förväntningar på dessa grupper. Endast bland muslimer har det varit problem som resultat av tron, speciellt bland sunni muslimer, att koranen fastställer en ofelbar lag för livets alla delar, och att denna lag är överlägsen alla andra lagar inklusive statens egna lagar.
Striden mot denna villfarelse till tanke måste vara en del av våra ansträngningar. Vi behöver en helomfattande och offentlig diskussion om koranens karaktär, dess status som ledstjärna och hur dess påbud kan vara till förmån för de av våra medborgare som inte tror på det. Kan detta göras? Jag tror det, och jag hänvisar som uppmuntrande prejudikat inom historien till det Ottomanska riket och dess efterföljare. Kruxet förblir, på grund av politisk korrekthet, att ingen verkar villig att diskutera just den punkten.
Jag har delgivit mina fyra steg för att hantera migrationsproblematiken. Det är en krävande metod och kommer inte lösa samtliga problem, inte minst den kring obalansen mellan könen i Sverige. Men metoden kommer inge hopp hos vanliga väljare och säkerställa att ert parti kommer att, välförtjänt, bli ett regeringsparti.
Översättare: Lars Andersson