”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.
Att arabvärlden befinner sig i kris är alla överens om, även arabnationalister och islamister. Man är dock inte överens om krisens orsaker och hur man ska komma ur den. Islamisterna tror att krisen beror på att muslimerna har övergett islams lagar och förnedrat sig genom att anamma västerländska seder. Krisen kan överkommas genom att upprätta en sant islamisk stat.
Det är förstås trams, och det kommer islamisterna förr eller senare att begripa. Hos Samir Kassir kan jag läsa om ”hur djupt illusoriskt det är att tro att politisk islam kan erbjuda en möjlighet att ta sig ur den arabiska olyckan, för den är just en av dess grundstenar”.
I år får den syriske poeten Adonis ta emot årets Stig Dagerman-pris. Han får det för ”ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen”, som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.
När arabiska våren-ruset var som värst var Adonis en av få nyktra bedömare. Han var skeptisk till den så kallade ”demokratirörelsen” i hemlandet Syrien. Han undrade vad det var för en demokratirörelse som kom tågandes från moskéerna och skanderade religiösa slagord. En sådan revolution skulle ju bara förvärra den arabiska olyckan.
Vi i väst var naiva och ville inte lyssna till skeptiska röster, vi vill se det goda folket störta den onde härskaren. Det dröjde väldigt länge innan våra västerländska medier började inse att de väpnade grupperna i Syrien i inte var sekulära och liberala demokrater. De största grupperna, som Nusra och Islamiska staten, var till och med brutalare än regimen, och betydligt farligare, eftersom de förenade sin brutalitet med religiös fanatism och eftersom de var en del av en global, jihadistisk rörelse.
I väst ville man tro att arabvärlden reste sig för att kasta av sig förtrycket. Därför glömde man bort alla undersökningar som visade att araberna inte delar västerlänningars värderingar. En betydande andel av den arabiska befolkningen tror på och respekterar sharia, islams lagar. Själva idén med en gudomlig lag går på tvären med demokrati, som de flesta av oss förstår som ”folkstyre”, det vill säga att människor styr med sina egna lagar, som vi skapat själva, och inte sitter och uttolkar Guds lagar.
Ja, religionen har ett starkt grepp om människorna i arabvärlden och en yttrandefrihet likt den vi har i väst är därför knappast möjlig. Olyckan beror alltså inte bara på regimerna utan även på folket. Även om en regim skulle göra det lagligt att till exempel öppet kritisera islam så skulle inte folket, som det ser ut idag, acceptera det utan ta lagen i egna händer, uppviglade av karismatiska imamer. En majoritet av egyptierna anser till exempel att den som lämnar islam bör straffas med döden.
Sekulära, liberala och demokratiska araber är individer, inte rörelser. De kan inte samla tusentals människor på gatorna och inte heller bilda miliser för att utkämpa väpnade uppror. Adonis var klarsynt och sade redan på ett tidigare stadium att upproret i Syrien bärs upp av ”religiös fascism” och att Frankrike, och väst generellt, sviker den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom det. ”Jag stödjer inte oppositionen”, deklarerade Adonis i februari 2012. Då menade han förstås oppositionen som den såg ut då, och fortfarande ser ut idag. Självklart skulle han välkomna en sekulär och demokratisk opposition.
Författaren och islamkännaren Sigrid Kahle gjorde en intervju med Adonis som publicerades i antologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001.
Kahle frågade där hur Adonis ser på arabvärlden idag, och han svarade att den arabiska kulturen har lämnat ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen men att den inte längre är skapande. ”Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig”, sade han.
Det är en mörk bild han målar upp av en arabisk kultur som inte skapar något, ja, som är helt beroende av väst men som är för stolt för att medge det. ”Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska”, fortsätter Adonis. ”Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen.”
I sin intervju med Adonis frågar Sigrid Kahle vad som kan rädda arabvärlden från förfall. ”Demokrati och kreativitet”, svarar Adonis. Och detta kan inte påtvingas utifrån utan måste växa fram inifrån. ”Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA”, konstaterar han.
Som jag ser det finns det bara en väg framåt, och det är en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till ett öppet debattklimat. Utan ett sådant debattklimat, i en arabvärld fortsatt präglad av religiösa tabun, har jag svårt att se att demokratin kan slå rot. Det största hindret för en demokratisk utveckling är religiös fundamentalism. Al-Qaida, Islamiska staten (IS) och andra mindre terrorgruppen är bara de mest akuta symptomen på en mycket större sjuka. Det kommer att krävas offer, blod kommer att flyta, men väst kan inte göra det här åt araberna.
Det är när arabiska intellektuella, inte en utan många, och inte i exil i väst utan i Damaskus, Kairo och Tripoli, gör som Strindberg och tar kål på myterna om ”den ärofulla historien” som sprickorna kan börja uppstå i muren. När man börjar ta ner profeterna, kaliferna och de skriftlärde på jorden i dramer, filmer, romaner och dikter. Varför? För att den samtida religiösa makten stödjer sig på det förflutnas auktoriteter. När man avslöjar dessa auktoriteter, när man förlöjligar dem, försvinner vördnaden och man kan göra deras tillkortakommanden och förtjänster till föremål för en öppen diskussion.
Den arabiska våren vände sig mot presidenterna i sina palats, men inte imamerna i sina moskéer. Att störta en president samtidigt som man lämnar den religiösa makten intakt kommer bara att leda till ett nytt förtryck i religiös dräkt, som när Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten. Det var många på Tahrir-torget i Kairo som häcklade Mubarak och hans regim, men ingen som vågade klä av religionen dess helighet och göra den till föremål för kritik och debatt.
Adonis brukar påpeka, och jag är benägen att instämma, att den religiösa diktaturen är den värsta sortens diktatur, eftersom den är total och vilar på en auktoritet som påstås stå över människan.
Mohamed Omar