Yasri Khan vägrade att ta en kvinnas utsträckta hand. Det ledde till en storm av kritik och han hoppade av kandidaturen till Miljöpartiets styrelse. Han kunde ha lyssnat till kritiken, rannsakat sig själv, försökt sätta sig in i hur en svensk kvinna upplever en sådan kränkning, men nej, genom att hoppa av visade han vad som var viktigast – den religiösa övertygelsen.
I Khans värld är det han som är offret. Det är honom det är synd om, inte de kvinnor som han kränker genom att vägra ta deras utsträckta händer. Han vill ha förståelse för sin religiösa övertygelse, men han vill inte förstå de svenska kvinnornas känslor. Det är dessa som ska ändra sig, som ska anpassa sig till honom, medan hans religiösa övertygelse är orubblig och står över allting annat.
I en intervju för Dagens Nyheter den 1 maj 2016 säger Khan att hans vägran att ta en kvinnas utsträckta hand är en följd av hans ”tro och religion” och att den tro är en del av honom själv som han inte kan kompromissa med utan att han ”måste få bli respekterad för den jag är”. De svenska kvinnor som han kränker får inte känna sig kränkta, de måste istället visa respekt. De ska skämmas för att de känner sig kränkta. Men en religiös övertygelse är ett val, inte en del av ens DNA. Han har valt ett sätt tro som oundvikligt leder till krockar. Han får räkna med reaktioner.
Ansvaret vilar istället på Khan att sätta sig in den svenska kulturen, det svenska sättet att tänka. Han har ett ansvar att agera så att han inte kränker sina medmänniskor. Tyvärr har vi inte varit tydliga med det i Sverige och resultatet ser vi i form av framväxande parallellsamhällen i invandrartäta förorter som Husby, Rinkeby, Tensta och Rosengård. Det har gått långt.
I intervjun för Dagens Nyheter säger Khan något som läggs fram som ett välmenande råd, men också skulle kunna uppfattas som ett inlindat hot. Han säger att om inte svenskarna anpassar sig till invandrarnas kultur, visar mer ”förståelse”, kommer förorterna att brinna.
”Vi måste få med alla människor som kommer till Sverige nu utan att de känner att vi trampar på dem. Vi behöver visa mer förståelse för varandra, för tro mig: Annars är det här inte slutet. Vi kan vi hamna i en liknande situation som Frankrike och se många förorter brinna i stället för att bli ett harmoniskt och framgångsrikt land.”
Men det är ju svenskarnas så kallade ”förståelse” som har splittrat samhället! Khan efterfrågar alltså mer av den attityd som har lett till att förorterna ser ut som de gör. På kvällen den 8 maj sände norsk statstelevision ett reportage från svenska förorter. Vi får möta poliser som berättar om föraktet för svensk lag. Och vi får se hur det norska teamet, under en intervju med nationalekonomen Tino Sanandaji, jagas iväg av värstingar från Husby.
Sverige ligger långt från konflikterna i Mellanöstern, Afrika och Asien som människor flyr ifrån. På vägen hit passerar flyktingen många säkra länder. Så det är inte säkerhet man söker hos oss. Det är något annat. Om man inte heller är intresserad av kulturen kan man undra: vad söker de? Jag kan inte se att svenskarna, med Khans ord ”trampar på”, människor som utan egentliga asylskäl får åtnjuta vårt välstånd och dessutom i vissa fall föraktar vår kultur. De har kommit hit frivilligt, det finns många andra länder där de hade kunnat söka asyl, och då bör vi kunna förvänta oss en vilja att förstå och anpassa sig, eller åtminstone ett positivt intresse för svensk kultur.
Det är när invandrare tar sitt ansvar och visar förståelse för svensk kultur som vi kan få ett harmoniskt samhälle. Och många invandrare gör det också. Ja, de som vill bli en del av det svenska samhället på riktigt. Men de är för få och något har gått snett när inte ens barn till invandrare ser sig som svenskar. Det är till dessa ungdomar med invandrarbakgrund i Husby och andra förorter Yasri Khan bör rikta sina råd, om det verkligen är harmoni han vill ha, att ändra sina attityder och sluta ”trampa på” vårt gemensamma samhälle.
”Det handlar om min kamp för att jag som muslim i Sverige ska få vara jag. Det har varit en livslång kamp för mig”, säger Khan i DN-intervjun. Men han behöver inte kämpa för att få vara muslim. Vi har religionsfrihet och svenska medborgare får tillbe vilka gudar de vill. Det han egentligen menar är att han vill slippa sätta sig in hur andra tänker och känner, strunta i att förstå, och kunna kränka svenska kvinnor genom att vägra ta deras utsträckta händer. Och att de bara ska le artigt tillbaka. Den kampen kan han aldrig vinna.
Mohamed Omar