De senaste åren har hundratusentals människor kommit till Sverige som asylmigranter. I boken ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt …” har författaren Merit Wager gjort en sammanställning av vittnesmål från handläggare som arbetar med dessa asylmigranter på Migrationsverket.
Om så bara hälften av vad som står där är sant så är Migrationsverket en institutionaliserad lögnfabrik. Tyvärr har jag ingen anledning att betvivla det. Det svenska systemet för asylmigration skapar oerhört starka incitament att glida på sanningen eller rätt och slätt ljuga för myndigheterna. Det handlar om omständigheterna som anges som asylskäl, familjeförhållanden, härkomst och inte minst ålder.
Mycket har sagts om asylmigrationens ekonomiska kostnader. Det är en viktig och relevant diskussion, men låt oss för ett ögonblick lämna den därhän. Låt oss istället fundera på vad det innebär att tiotusentals människor sannolikt har baserat hela sin tillvaro i Sverige på att ha lämnat oriktiga uppgifter.
Vi kan moralisera, men det handlar just nu inte om det. Jag skjuter också in att jag absolut inte anklagar alla asylmigranter för att fara med osanning, bara att det är vanligt förekommande. Så vad innebär det för asylmigrantens relation till värdlandet?
Utan att själv ha befunnit mig i denna situation tror jag att man för det första känner en stor oro att det hela ska uppdagas, vilket leder till misstänksamhet gentemot myndigheterna. En annan vanligt förekommande känsla torde vara förakt. Hur kan detta moderna samhälle vara så lätt att lura? Kan det vara så att ett villigt offer inte förtjänar bättre än att utnyttjas? En tredje känsla är förmodligen förvirring. Många av dem som ser svensk migrationspolitik från ”andra sidan” frågar sig med all rätt vad svenskarna håller på med och varför.
Problemet är att lögner, rädsla, misstro, förakt och förvirring – vi kan kanske tillägga självförakt och frustration – utgör dåliga ingångsvärden för att finna en väg in i majoritetssamhället. Tillkommer sedan hinder som ett konstigt språk, en mycket annorlunda kultur, obegriplig byråkrati och höga trösklar in på arbetsmarknaden så blir det inte lättare. Resultatet blir att fragmenteringen av samhället tilltar. Och det handlar nu inte bara om den socioekonomiska dimensionen, utan om brist på tillit och förståelse, som i sin tur är viktiga faktorer för ett någorlunda sammanhållet land.
I Sverige är det i vida kretsar ofint att ifrågasätta asylberättelser. Jag hänvisar till Wagers bok, läs den och kom tillbaka sedan. Vissa behöver emellertid inte det utan förstår ungefär vad som pågår, eller föreställer sig att det är ännu värre än det är. Nu är det så att även om vi lever i ett industrialiserat och modernt land så är inte alla lyckligt lottade. Då måste man förstå att det är oerhört provocerande att känna sig övergiven av samhället medan Migrationsverket suger upp tiotals miljarder för att ta hand om nykomlingar, som i många fall inte ens har rent mjöl i påsen. Och nej, det blir inte bättre när den politiska och mediala överklassen från sina piedestaler sjunger asylmigrationens lov.
Kan jag förstå att människor tummar på sanningen för att få uppehållstillstånd i Sverige? Svaret är definitivt ja, vilket alltså inte är detsamma som att det är acceptabelt. Det jag har mycket lite förståelse för är att vi upprätthåller ett system som tyst låter det passera och i praktiken uppmuntrar det, trots att problemen nu har fått massiva proportioner.
Nyligen kom statsminister Stefan Löfven ut med det föga kontroversiella att ”i Sverige tar vi varandra i hand”, det var en välkommen markering. Han borde följa upp med ”i Sverige säger vi som det är och hittar inte på”. Det låter självklart men är det uppenbarligen inte.
Vi behöver helt enkelt värdera hederlighet högre och göra det mindre attraktivt att fara med osanning. Det skulle självklart ha betydelse även för en och annan svensk. Nu ligger det i sakens natur att svenskar inte ägnar sig åt just asylbedrägerier, som avhandlas här, men jag befarar att till exempel skattemoral och inställningen till bidragssystem och liknande påverkas av att stora grupper i samhället uppenbarligen kommer undan med det ena och det andra utan att myndigheterna agerar.
I sammanhanget kan vi lyfta fram Mona Sahlins agerande som exempel på en politisk kultur av småtrixande, halvsanningar och lögner och där man utnyttjar sina positioner på olika sätt. Men det skulle ju kunna bli ytterligare en hel krönika, eller hur?
Tomas Brandberg