Mona Sahlins karriär tog nyligen ett abrupt slut när det uppdagades att hon hade skrivit på falska intyg och åstadkommit andra favörer åt sin ”livvakt”, tydligen en mycket nära vän med dyra vanor som inte står i paritet med hans deklarerade inkomster. På nätet cirkulerar nu rykten om Sahlins privatliv och vi förväntar oss en rättsprocess med anledning av de falska intygen.

Sahlins spektakulärt dåliga omdöme i denna affär, liksom hennes uppenbara lögner och dokumenterade oförmåga att till exempel betala räkningar i tid föranleder förstås diskussion. Men det vänder bort uppmärksamheten från något som är av betydligt större allmänintresse, nämligen vilken katastrof hon har varit som politiker.

Göran Persson noterade lakoniskt att ”tänkandet” inte var hennes starka sida. Hennes kvalitéer skulle ligga på det kommunikativa planet, av allt att döma en korrekt analys. Att låta en sådan person, Sahlin alltså, ta ut den ideologiska kompasskursen för ett stort politiskt parti känns minst sagt oförnuftigt, men frågan är om det inte var vad som skedde. Under 1998 var hon rektor för SSU:s förbundsskola i Bommersvik, som sedermera liksom av en slump fick samma politiska orientering som hon själv, med identitetspolitik och ”antirasism” som ledstjärnor.

Så här uttrycker sig den S-märkte bloggaren Johan Westerholm:

”Bommersviksakademien, denna underbara institution där rediga och sansade unga kvinnor och män åker in i ena änden och kommer ut som babblande fånar som alla låter som ekon av Anders Lindberg och Fredrik Virtanen. Vi skall ha klart för oss att ett flertal av denna akademis produkter idag bemannar Rosenbad i olika roller.”

Är ni med? I SSU stöps alltså, enligt Westerholm, unga SSU:are, tillika blivande makthavare, in i Bommersviks och Sahlins tankemönster, trots att hon inte är särskilt bra på att tänka. Givetvis fortsatte hon att befordra sahlinister till framskjutna positioner under sina år som partiledare, mellan 2007 och 2011. Hennes kommunikationschef i valrörelsen 2010, Karin Pettersson, blev ledarskribent på Aftonbladet. Även Petterssons parhäst på Aftonbladet – Anders Lindberg – står uppenbart mycket nära Sahlin ideologiskt. Mona Sahlin har alltså spelat en nyckelroll i svensk politik sedan millennieskiftet.

En annan nyckelperson är före detta statsminister Fredrik Reinfeldt. Han får ta det fulla ansvaret för sina missbedömningar och sin avsaknad av statsmannamässigt beteende, men jag är av uppfattningen att det var Mona Sahlin som inför valet 2010 gillrade fällan för honom. Inför insikten att hon inte kunde vinna valet lyckades hon avtvinga Reinfeldt ett löfte att inte samarbeta med den blivande vågmästaren Sverigedemokraterna, vilket annars hade varit naturligt. Jag anser att det var här som det på allvar började gå utför med Fredrik Reinfeldts regering.

Mona Sahlin har hela tiden varit som besatt av Sverigedemokraterna. I valet 2002 hade SD vissa lokala framgångar i Skåne och var berättigat till utskottsplatser i kommunfullmäktige i Malmö. Då micklades det med antalet utskottsplatser så att SD blev utan. Man talade tyst om det egentliga syftet med denna manöver, men tillträdande ”Demokratiminister” Mona Sahlin seglade in och tyckte att det var bra gjort att hålla SD utanför.

Mona Sahlins motstånd mot SD har sedan varit den röda tråden i hela hennes politiska gärning. Söker man en anledning till att Sveriges politiska etablissemang från 2010 till 2015 blankt vägrade att göra en nykter analys av sin misslyckade migrationspolitik så står hon definitivt i förgrunden. Mona Sahlin bidrog starkt till att etablera en politisk kultur där man inte ens fick ställa frågan om migrationspolitiken behövde ses över. Då lät man som en sverigedemokrat och hon antydde vid upprepade tillfällen att Sverigedemokraterna inte var ett demokratiskt parti. Episoden i Malmö 2002, med mera, avslöjade att det i själva verket var hon själv som hade brister i sin demokratiska övertygelse.

Ingen trodde väl att Sahlin slutade att vara politiker när hon blev nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. I denna roll ägnade hon, åtminstone initialt, mystiskt stor energi åt att bekämpa nazism, helt i harmoni förstås med hennes politiska profil. Att hon slutligen faktiskt gav uttryck för att hon hade förstått en del av problematiken med våldsbenägna islamister tyder inte på slutledningsförmåga, snarare på att bevisen blev alltför överväldigande för att kunna förtigas. Och in i det sista drog hon sig inte för plumpa politiska utspel. Bland annat kallade hon nyligen SD:s partisekreterare Richard Jomshof för ”en feg usling”, ett iögonenfallande grovt språkbruk.

Osvuret är bäst. Socialdemokratin har en förmåga att hitta reträttposter även åt sina allra mest inkompetenta företrädare. Ändå vågar jag anta att epoken Sahlin är över. Att hon ljög rätt in i Expressens rullande kamera blir svårt att snacka bort och rapporterna om ”livvaktens” lyxbil och deras gemensamma (?) lägenhet, som skulle köpas för tio miljoner ser inte bra ut i arbetarrörelsens ögon, nej.

Det stora mysteriet är nu hur Mona Sahlin fick denna framträdande roll i svensk politik. Hon är intellektuellt medelmåttig, formellt sett outbildad och saknar vad vi i dagligt tal skulle kalla arbetslivserfarenhet utanför politiken, om vi bortser från när hon på rekordtid drev sin firma i konkurs. Därtill är hon tydligen ett epicentrum för administrativa tillkortakommanden.

Hon är emellertid bra på att prata så att obegåvade människor tror sig förstå. Med denna talang blev hon en tillgång för statsminister Ingvar Carlsson, som behövde en god pedagog för att kommunicera med sina väljare under krisåren i början på 90-talet. Även Göran Persson såg tydligen ett värde i kommunikatören Sahlin, för hon åstadkom ju egentligen aldrig något som minister.

Vi kan förvänta oss fler besvärande avslöjanden kring den senaste Sahlin-affären. Men alltså, medan hennes personliga förehavanden i första hand är hennes ensak är hennes politiska arv vår gemensamma huvudvärk. Hur gick det egentligen till?

Kanske kan vi se hennes person som symbol för socialdemokratins gradvisa förfall, en smygande process som initierades med Olof Palme, Sahlins förebild. Politiska partier kommer och går, men givet socialdemokratins osunt starka ställning i Sverige var det kanske förutsägbart att det skulle få stora konsekvenser för hela landet.

Något för framtida statsvetare att forska i.

Tomas Brandberg