Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Finns det något annat så kallat utvecklat land som negligerar sitt försvar värre än Sverige? Jag tror knappast det.

Visst, försvar handlar om organisatorisk effektivitet och andra ”mjuka” kvaliteter men bottenplattan i allt vad försvar skrivs ”resurser”; ekonomiska resurser för att underhålla, utveckla och köpa nytt. Till detta kommer naturligtvis numerär och utbildning. Det handlar helt enkelt om att betala vad som krävs för ett trovärdigt försvar.

Det svenska försvaret har varit under nedmontering i minst 15 år. Försvarsutgifternas andel av BNP har sjunkit från ca 3 procent i slutet av 1970- och början av 1980-talet till ca 1 procent under de senaste 7-8 åren. Sverige har de lägsta försvarsutgifterna per capita i Norden och försvaret är kraftigt underfinansierat för de närmaste åren.

Fredrik Reinfeldt betraktade försvaret som ett ”särintresse”, närmast att se som landsförräderi. Moderaterna tog in islamisten Abdirizak Waberi och satte honom som suppleant i försvarsutskottet av alla utskott. Förre överbefälhavaren dristade sig ett ögonblick att för en gång skull säga sanningen. Vi kan kanske försvara oss i en vecka. Trots det chockartade i ett sådant uttalande från ett lands överbefälhavare överdrev han sannolikt vår kapacitet.

Visst skall militären lyda under den civila makten i en demokrati men det är bedrövligt att behöva se den ena överbefälhavaren efter den andra stå och ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet för att vara politiskt följsamma.

När arméchefen Anders Brännström hastigt avgick nyligen kan jag inte erinra mig att det föranledde några mer omfattande kommentarer från vare sig stats- eller försvarsministern. Credot tycks vara ”vi fortsätter att blunda och bluffa”! Trots sin befattning ansåg sig Bergström inte ha några möjligheter att styra armén. I sanning uppseendeväckande.

Våren 2015 presenterade den parlamentariska Försvarsberedningen sina resultat. Viktigast av allt var naturligtvis resursfrågan, och vad hände? Efter inte mindre än tre års ”utredande/sammanträden” enades man om att försvaret skulle få i genomsnitt 2 miljarder i anslagsökning per år under femårsperioden 2016-2020. Ett årligt belopp som inte endast är en droppe i havet utan en praktfull örfil på såväl försvarsmakten som den del av svenska folket som ser försvaret som en central angelägenhet.

Sveriges försvarsutgifter är ca 44 miljarder kronor per år eller ca 1 procent av landets BNP. Som en jämförelse; våra politiker har nogsamt sett till att inte låta utreda vad vår immigration egentligen kostar per år. Det är ju inte fråga om att endast titta på Migrationsverkets direkt kostnader vilka i sig har tillåtits öka med 10-tals miljarder utan nära särskilda kommentarer eller parlamentariska utredningar. Det har i ställer fallit på opolitiska forskare att göra en realistisk kalkyl som även inkluderar den lägre sysselsättningsgraden för invandrare, ianspråktagande av välfärdstjänster mm. Man hamnar då på 200-250 miljarder per år att jämföra med försvarets totalkostnad per år på 44 miljarder eller det årliga tillskottet de närmaste åren på ca 2 miljarder per år.

Varför skall vi stå utanför Nato? Det hänvisas bland annat till den gamla slagdängan; ”Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig”! Ingen kan säga att vi var neutrala under det andra världskriget. Vi gick Tyskland till mötes i nästan allt. Vi har sedan många år ett nära samarbete med USA och Nato. Sedan 1994 har vi ett aktivt samarbete med Nato inom ramen för Partnerskap för fred. Sedan 2013 deltar Sverige som partner i Natos snabbinsatsstyrka (Nato Response Force). I september 2014 skrev Sverige på ett ”Memorandum of Understanding” rörande ett s.k. värdlandsavtal med Nato. Beslut skall tas av riksdagen inom kort.

Nato bildades 1951 och var en naturlig fortsättning på den s.k. Atlantpakten som ingicks 1949. Under det Kalla kriget, som varade fram till Sovjetunionens fall 1991, stod Nato mot den sovjetledda Warszavapakten som sjösattes 1955. Det talas ju ofta om att EU är ett ”fredsprojekt”, ofta det enda argument våra politiker har angående varför vi måste vara medlem. Det som i sanning var ett fredsprojekt i Europa efter det andra världskriget och under det Kalla kriget var inte EU utan Nato tillsammans med amerikanska trupper stationerade i Europa.

Sverigedemokraterna vill ge försvaret ökade resurser och godtar Partnerskap för fred med Nato. Man önskar återinföra den allmänna värnplikten vilket skulle öka vår sysselsättning och vår försvarsförmåga samt, inte minst, kunna bli ett effektivt redskap i arbetet med integration. Den allmänna värnplikten har dessutom ett stort stöd i den allmänna opinionen. SD vill ha ett utökat nordiskt försvarssamarbete med säger nej till Nato -medlemskap. Med undantag av Finland och Sverige är de nordiska länderna redan Nato-medlemmar. Finland avvisar inte mangrant ett Nato-medlemskap. Frågan är naturligtvis extra känslig mot bakgrund av Finlands erfarenheter i modern av den ryska björnen samt den långa gränsen med Ryssland. De baltiska staterna är dock med i Nato trots sina mycket nedslående erfarenheter av grannen i öst. Situationen är också speciell för Estland och Lettland med en ganska stor rysktalande minoritet.

Det påstås också att SD är negativa till Nato på grund av USA:s inflytande. Ja, USA har ett mycket stort inflytande geopolitiskt då de ensamma står för en tredjedel av världens samlade försvarsutgifter. Det är just denna överväldigande dominans vad krigskapacitet anbelangar som gör Nato till en försvarsallians värd namnet.

Tekniskt vore det ganska enkelt för såväl Sverige som Finland att ansluta sig till Nato. Om så skedde skulle Östersjön bli ett Nato-innanhav och priset för Ryssland att provocera eller angripa bli högt. Det enda som imponerar på Ryssland är just styrka och inte tal om humanitär stormakt eller feminism. Den ideala lösningen för Europa, och sannolikt hela världen, vore att USA och Ryssland kunde ha förtroende för varandra och verka gemensamt för fred och stabilitet. Förutsättningarna för något sådant är tyvärr inte alls för handen inom överskådlig framtid. I ett sådant läge är en politisk vilja att stärka försvaret och ett Nato-medlemskap det bästa alternativet.

Olof Hedengren