Helt plötsligt blev allmänheten varse att det super-queer-feministiska normbrytande Miljöpartiet går i armkrok med bokstavstroende muslimer och befinner sig bara ett enstaka handslag (eller?) bort från antisemiter och militanta islamister. Mehmet Kaplan, vördad medlem och tills nyligen minister, pekas ut som både antisemit och islamist.
Medias och hela etablissemangets smekmånad med miljöpartiet varade i trettiofem år, men nu tar man tydligen en paus. Sålunda fick vi veta att det var en aktiv miljöpartist som nyligen bjöd in Salman al-Ouda, en ultrakonservativ imam som gjort både antisemitiska och homofoba uttalanden, till en gala i Malmö. Liknande ytterst komprometterande kopplingar blottläggs nu. Det går inte ihop med hbtq-aktivismen, milt uttryckt.
Så här på första maj kan det vara värt att påminna om att ingen på vänsterkanten ifrågasätter Miljöpartiets allians med traditionell islam, åtminstone har SSU, Tro och solidaritet och S-kvinnor hittills varit knäpp tysta. Inom Vänsterpartiet utsätts kamrat Amineh Kakabaveh för en häxprocess som förmodas leda till uteslutning. Skälet som anges är att hon har delat fel film på Facebook, vilket hon bedyrar var ett misstag. Den riktiga anledningen torde vara att hon har lyft fram hedersförtryck och jihadism hos etniska minoriteter, sådant tolereras inte inom vänstern. Det borde visserligen vara hedersamt att bli utesluten från ett så galet parti som Vänsterpartiet, men processen säger något om vilka frågor vänstern inte vill belysa.
Det upplysta, välordnade samhället ansätts nu från åtminstone två håll. På ena sidan har vi en postmodern normlöshet, helt befriad från logikens tyglar och som avskyr allt svenskt, nordiskt och västerländskt. Inget är sant och inget är falskt, allt kokar ner till känslor och åsikter, ofta halsbrytande dumma.
På andra kanten finns växande etniska enklaver som ifrågasätter hela det västerländska frihetskonceptet. Det handlar i första hand om social kontroll över den egna gruppen, i största synnerhet de egna döttrarna, men man vill också flytta fram positionerna på lagstiftningens område och till exempel inskränka yttrandefriheten. Och det är förstås bara början.
Miljöpartiet är lite speciellt eftersom båda dessa synsätt förefaller samexistera där helt öppet, två omaka sängkamrater som emellertid förenas av ”antirasism” och total avsaknad av respekt för det svenska samhället.
De flesta förstår någonstans att detta är tokigt och det är väl uppenbart att Miljöpartiet nu ruskas om lite av att för ovanlighets skull bli ifrågasatta. Men den som tror att galenskapen och motsägelserna begränsas till Miljöpartiet misstar sig. En postmodern multikulturalism som koketterar med identitetspolitik och normkritik, muslimska normer undantagna, genomsyrar idag politikens vänstra planhalva och har faktiskt varit och hälsat på hos till exempel moderaterna i form av islamisten Abdirizak Waberi. Den förre statsministern och moderatledaren och Fredrik Reinfeldt uttryckte ett nästintill öppet förakt mot infödda svenskar och förefaller än idag anse att Sverige bör ha vidöppna dörrar för migration från Mellanöstern.
Det må för ögonblicket vara accepterat att peka finger åt miljöpartisterna, men låt mig påminna om att samtliga Riksdagens partier utom Sverigedemokraterna på olika sätt har ansträngt sig för att ställa sig in hos Miljöpartiet. Och Miljöpartiets galenskap finns i mer eller mindre utspädd form i hela sjuklövern, låt vara att till exempel vissa moderater numera spelar helt andra låtar.
Ungefär femton procent av väljarkåren verkar envisas med att rösta på antingen Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ, vänsterradikala aktivistpartier utan en sammanhängande bild över hur ett fungerande samhälle ska se ut. Vissa av dessa väljare växer förstås upp, men väljarbasen fylls obönhörligen på underifrån, inte minst på grund av utbildningssektorns förfall.
Jag hyser inget större hopp om dessa femton procent, de kommer alltid att rösta på migrationsfanatiska partier utan verklighetsförankring nästan vad som än händer, vilket för övrigt är deras demokratiska rättighet. Men om jag hade trott att de skulle förstå skulle jag be dem fundera över vad som händer med till exempel homosexuellas rättigheter i miljöer där bokstavstroende muslimer bestämmer. Sådana miljöer finns redan i Sverige.
Desto intressantare är det hur debatten utvecklas i det övriga politiska landskapet. Man kan hoppas att en insikt nu breder ut sig att ett upplyst, fungerande samhälle som inte bryts upp i etniska och religiösa grupperingar är något som vi tydligt måste ta ställning för. Miljöpartiet, vänstern och islamisterna gör det nämligen inte.
Tomas Brandberg