Miljöpartiet är kraftigt försvagat efter upprepade skandaler samt påvisad omdömeslöshet och uselt ledarskap. Löfvens regering är på defensiven och naturligtvis negativt påverkad av Miljöpartiets kollaps. En regeringsombildning står för dörren där socialdemokraterna gärna vill norpa åt sig en del ministerposter som anses centrala, inte minst bostadsministerposten. Frågan är om Miljöpartiets ministrar kommer att ha mer ”guts” än tidigare när det gäller att få inflytande i regeringen.
Samtidigt måste man hålla med det nya språkröret, Isabella Lövin, som anser att partiledningen inte har förmått inse vad som är realistiskt att åstadkomma som en liten juniorpartner i en koalitionsregering. Man har målat med breda penslar och grälla färger för att sedan tvingas vika sig i de flesta frågorna. Lövin framstår som en luttrad och klok kvinna till skillnad från den mer juvenila Åsa Romson. Fridolin är ju en klassisk pratkvarn som lovar runt och håller tunt. Vi minns väl alla att han skulle ”fixa” skolan på 100 dagar.
Löfvens minoritetsregering är ju beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sina budgetar. Vid den nyss avslutade kommunistkongressen i Örebro beslöts att samarbetet med S+MP-regeringen skall fortsätta men det framkom att partiet avsåg att ställa ultimatum för att stödja den röd-gröna regeringen. Partiet vill; höja skattetrycket bl.a. genom att återinföra arvs- och gåvoskatt, lätta på flyktingpolitiken och värna asylrätten, motarbeta EU:s avtal med Turkiet angående att landet påtar sig en gränsvaktsposition mot rundlig betalning, att Sverige inte skall ingå ett så kallat värdlandsavtal med NATO och där beslut skall tas i riksdagen i slutet av maj, Vattenfall skall förhindras från att sälja brunkolsverksamheten i Tyskland, vinster i ”välfärden” skall förbjudas.
När det gäller Vänsterpartiets samarbete med regeringen handlar det framför allt om fördelningspolitik á la kommunism och man slår sig för bröstet för att ha fått igenom ett förslag om minskad avdragsrätt för bankernas räntor på förlagslån som ju är ”språngbrädan” för bankernas utlåningsexpansion. En pålaga som till och med jag anser är rimlig inte endast rent statsfinansiellt utan även för att bromsa utlåningen som inte minst eldar på bostadspriserna. Tio miljarder extra till kommunerna är också något som kommunisterna vill ta åt sig äran av. Dessa miljarder riskerar nog att ganska snabbt sväljas av immigrationskostnader. Fördelen med dessa immigrationsutgifter är att man inte behöver fatta några konkreta beslut angående dem, de kommer så att säga med automatik.
V:s partistyrelse önskade att andra miljöfrågor än kärnkraftsavvecklingen skulle prioriteras men här fick man backning av kongressombuden. Vi måste räkna med att kärnkraftsfrågan och hela el-försörjningskomplexet kommer att bli en rysare framöver. Partiet anser dessutom, till skillnad från EU, att kurdiska PKK inte skall klassas som en terroriströrelse. Så var det en del gammal marxistisk retorik som att arbetsgivare skall kallas ”arbetsköpare” och inget annat!
Kommunistledaren Jonas Sjöstedt framstår ju som en hedersman och han är dessutom en ganska skicklig talare och retoriker även om han väl inte direkt eldar massorna. Problemet är därför inte ”hur” han framför partiets åsikter utan ”åsikterna i sig”, vilka i många fall är helt horribla.
I förra valrörelsen spelade Sjöstedt skickligt in övriga partier i ett hörn. Det gällde ”vinster i välfärden”. Skulle man tillåta att giriga riskkapitalister skördade vinster i välfärdssektorn, vinster som skyfflades vidare till skatteparadis? Alla partiledare blev tagna på sängen och Sjöstedts hätska retorik gjorde att debatten om vad det egentligen handlade om kom av sig. Jag skrev då i en krönika att det sannolikt skulle komma att tillsättas en utredning för att desarmera frågan under några år för att därefter diskret förpassa alstret till papperskorgen efter en remissrunda.
Statsminister Löfven vek ner sig och mumlade om att de bolag som drev verksamhet inom välfärdssektorn ”inte i första hand” skulle styras av vinstintresset. Kooperativ och ideella organisationer skulle ges möjlighet att bedriva verksamhet inom sektorn.
Så fick då socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att leda en utredning och frågan kunde begravas under några år. I direktiven skrevs bl.a. att eventuella överskott som ”huvudregel” skulle återföras till den verksamhet där de uppstått. Vidare skulle utredas om särskilda upphandlingsregler skulle kunna gälla för icke vinstdrivande organisationer. Inte nog med detta; man skulle beakta brukarnas behov, självbestämmande och rättigheter. Ja, här lyckades man skapa en tulipanaros som var ungefär lika världsfrånvänd och utopisk som kommunismen.
Nu skall utredningen presenteras i november i år. Det sannolika är att riksdagens majoritet tar avstånd från det här med ”vinstförbud” eller att vinsten endast får motsvara viss procent av, ja vadå? För att avväpna kommunisterna i första hand men även de radikala elementen inom socialdemokratin och Miljöpartiet så gissar jag att det kommer att föreslås nya regler om tillståndsgivning, kontroll, transparens etc.
Regler som snarast kommer att fördyra och försvåra verksamheternas bedrivande oavsett om de bedrivs i privat eller kommunal regi. Hur ideella organisationer och bolag utan vinstintresse skall kunna finansiera en modern och konkurrenskraftig verksamhet inom detta område har mig veterligen inte diskuterats och för Sjöstedt & Co är detta självklart en ovidkommande fråga ty vänstern har ännu inte förstått hur marknadsekonomi fungerar och då naturligtvis inte heller att det är just marknadsekonomin som möjliggjort att vi har en s.k. välfärdssektor.
Det kanske mest stötande med vänsterpartisterna är att de liksom parasiter, i en politisk kontext, har bemäktigat sig den s.k. välfärdssektorn samtidigt som de skjuter tungt artilleri mot näringslivet vars väl och ve är helt avgörande för att ha råd med den välfärd vi lyckats skapa men där den vansinnigt resurskrävande invandringspolitiken nu skjuter detta välfärdsskepp i sank. Och är det inte helt i linje med kommunisternas sjuka politik att vilja öppna slussportarna på vid gavel. Partiet måste betraktas som en osäkrad handgranat och därmed en ren samhällsfara!
Slutsatsen är att vi borde få en helt ny regeringskonstellation. Frågan är endast hur den skall se ut och framför allt, vem eller vilka som har modet att ta det första steget?
Olof Hedengren