Ingen kan ha gått förbi Karl Ove Knausgård mastodontverk Min kamp (2010-2013). De sex delarna har översatts till ett stort antal språk, däribland svenska, och sålt i upplagor som de flesta författare bara kan drömma om världen över.
Detta gör att också hans debutroman Ute av verden nu kommer ut på svenska med titeln Ute ur världen (Nordstedts 2015). Det är medryckande och vacker ungdomsskildring som förtjänar att läsas också den. Men den som förväntar sig, trots påståenden om motsatsen, något särskilt kontroversiellt, måste bli besviken.
Knausgårds debuterade redan 1998 på norska, men det är först efter Min kamp som hans första roman väckt tillräckligt intresse i vårt land, för att komma ut på vårt språk. Den ansluter till Min kamp på det sättet, att dess tillkomsthistoria finns beskriven där, och att vissa motiv återkommer.
Tidigare på svenska har hans andra bok En tid för allt, en roman om änglarnas historia med tydligt essäistiska inslag, och flera essäsamlingar utkommit. Jag tycker det är rimligare att ge ut föreliggande roman, då det i strängare mening essäistiska sällan är särskilt lyckat hos Knausgård, också den långa insprängda Hitler-essän i sista delen av Min kamp kunde med fördel kunde ha uteslutits. Många reflektioner är förvisso intressanta i Knausgårds romaner, men de ansluter sig hellre till vardagerfarenheter än lärda resonemang.
En anledning till att det dröjt litet är möjligen den kontroversiella tematiken. Knausgård, som en tydligt anti-feministisk författare, är naturligtvis alltid kontroversiell för den svenska statsfeminismens profeter på kultursidorna, men hans debutroman har fått särskilt mycket ovett. Ebba Witt-Brattström har t.o.m. talat om ”litterär pedofili”.
Man kan börja med att konstatera, att Brattströms anklagelse om litterär pedofili är ungefär lika begåvad som att anklaga en kriminalförfattare för ”litterärt mord”. Förvisso är en grundtematik i romanen en ung lärares kärleksaffär med en trettonårig elev, men han känner stor ruelse, och romanen uppmanar inte på något sätt till dylikt (dessutom bör det, mer pedantiskt anmärkt, kallas litterär hebefili – skillnaden är verkligen inte oviktig).
Romanens första del tecknar i jag-form en ung lärares liv, där denna kärleksaffär är ett element, men där mycket annat av lärares och över huvud taget en människas liv finns med. Knausgård visar här sin osvikliga förmåga att levande beskriva, och reflektera över, till synes meningslösa vardagsfenomen. Genom att skapa en effekt av förfrämligande ger han nytt liv åt det välbekanta. Särskilt de många inventarierna ur en lärares liv intresserar. För den som läst Min Kamp blir det vissa upprepningar, men om skulle bedöma verket utan denna bakgrund är det på många sätt enastående tecknat.
Andra delen byter plötsligt perspektiv och tecknar i tredje person huvudpersonens föräldrars kärlekshistoria. Här är en helt annan typ av historia. Här har den ofta intimt jag-besatte Knausgård ett mer distanserat tilltal och han visar att han också förmår mera objektivt beskriva mänskliga relationer. I tredje delen återvänder han till sin födelsestad och reflekterar över sitt liv. Den Proustska minnestekniken, som han utvecklade till mästerskap i Min Kamp, finns redan här. Han återser sin kärlek, men det är öppet hur det skull sluta.
Om man skulle lyfta fram någon kritisk aspekt, så är den mest uppenbara, att boken inte alls håller samman. Den avslöjar sig som debutroman i det att de tre delarna blir alldeles för disparata, särskilt den andra delen, som är mycket löst påhängd. Men med det sagt rekommenderas den ändå till läsning, särskilt för de som uppskattade Min kamp.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent