Den kan inte ha undgått någon som följer den politiska debatten att de olika varianterna av socialism har gått från arbets- till bidragslinjen. Det är tydligt att staten och kommunerna jagar intäkter och kostnader och det är någon som får dra det kortaste strået, varvid misstron och misstänksamheten breder ut sig bland de drabbade.

Det har inte gått en valrörelse de senaste decennierna utan att socialdemokratiska regeringar blivit beskyllda för att inte främja arbete eller flit, att de föredragit höga skatter på arbete och mer pengar till personer som av någon anledning inte jobbar. Länge kunde emellertid socialdemokratin invända att skatterna går till produktiva investeringar och likna sin politik vid företagens omfördelning av vinsten till nya tekniska lösningar som ökade deras konkurrenskraft; att investera för att växa och omvandla landets samlade resurser till en vinstmaskin för Sverige.

En viktig förklaring till socialdemokratins långvariga maktinnehav är att deras regeringar varit synonymt med skötsamhet och redbarhet. Staten skulle uppmuntra skötsamhet och motarbeta lättja, en variant på de konservativas krav på plikt framför rätt, på jämlikhet i skyldigheter som ska ge jämlikhet i rättigheter. För kommunisterna är rätt framför plikt höjden av rättvisa och de uppmuntrar i opposition tron att det finns rättigheter som manna från himlen. Ett frö till förfall är när staten uppmuntrar allt till alla och inte signalerar vad som krävs för att ett samhälle ska växa och hålla ihop och därefter när makten blivit deras inte uppfyller sina löften och trampar på de som verkligen gör själ för rätt och rättigheter.

Under de senaste decennierna har idealen successivt krackelerat och arbetslinjen urholkats. En förklaring är den tekniska utvecklingen som inom många områden rationaliserar bort manuellt arbete, men det är inte hela bilden. Vi har fått en växande grupp i samhället som tillskansat sig toppjobb som inte längre bygger landet, utan sina egna karriärer, som tillskansar sig fördelar utan tanke på helheten (nationen), som är fullständigt likgiltiga inför hur landet mår, eftersom pengarna rullar in i de egna fickorna.

Exemplen är många t.ex. när högt uppsatta i det som en gång var ”folkets bank” gör privata fastighetsaffärer och samtidigt har skyhög lön och andra förmåner på de små bankkundernas bekostnad, utnyttjar sin ställning i fastighetsdjungeln för att gripa tillfället till ännu fler egna fördelar. Ett annat exempel är när privatisering av offentlig verksamhet paras med s.k. räntesnurror i skatteparadis eller när välfärdstjänster kräver ett ökat utbud av billig arbetskraft (massinvandring). Varför betala skatt eller skapa drägliga förhållanden för så många som möjligt när den egna vinsten hägrar och lockar till nytt svindleri?

Jag kan i viss utsträckning fördra med näringslivstoppars koketterande på bolagsstämmor, även om jag alltid driver linjen om det allmänna bästa. Det jag inte kan visa någon skonsamhet mot är de som försöker svindla Norden från nordborna, de som i detta sammanhang talar om vår ”humanitära skyldigheter”, om vårt behov av att slå vakt om vad de kallar ”de mänskliga rättigheterna”, asylrätt eller de som vädjar om ”öppna hjärtan”, men som i praktiken eftersträvar ockupation och söndring av vår del av världen.

Statens brist på ansvar för nationen är en viktig orsak till skötsamhetidealets fall. Varför ska vanligt folk sköta sig när staten missköter sig? I tusentals år har våra förfäder offrat sina liv för att vi ska ha ett eget hem, ett eget land och detta ges nu bort utan motstånd, som om våra förfäders kamp vore av noll och intet värde, som om vårt land endast bestod av öken (utan naturtillgångar eller värde).
Om vi någonsin ska få tillbaka ett skötsamhetsideal måste vi ta tillbaka historien och frigöra oss från idéer som inte gynnar oss och vår rätt och rättigheter.

Sverige måste sluta vara världssamvete. Att försöka uppmuntra skötsamhet när regeringar låter statskassan vara en mjölkko åt människor som aldrig fullföljt någon skyldighet, när den inte erkänner sitt eget folks existens och förstfödslorätt är ett hån mot all anständighet.

Uffe Hansen