Det finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning” av film. Ja, det finns människor som sysslar med sådant på allvar. De fanns med på filmfestivalen i Cannes. Men när de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelson för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Jag vet inte om det är rätt att kalla detta en feministisk grej. Kanske räcker det med korkad grej? Det finns alltså byråkrater som sitter och räknar antalet kvinnliga och manliga karaktärer i filmer. Jag har inte undersökt saken, men jag utgår från att dessa byråkrater finansieras med skattepengar. Deras jobb är ju så viktigt.
Men könet är ju en idé. Det sitter på insidan, heter det. Man kan födas som en kvinna, men känna sig som en man, och då ÄR man en man. Så hur vet de att männen och kvinnorna i filmerna verkligen är män och kvinnor? Tänk om männen egentligen är kvinnor?
Men de registrerar inte bara kön, utan hudfärg också. Hur många svarta? Så om du gör en film om vikingar måste hälften av vikingarna vara svarta. Men om du gör en film om zulukrigare på 1800-talet får hälften av krigarna absolut inte vara vita. Det vore kulturell appropriering!
I en artikel i Sydsvenskan, ”Tänk om Mads Mikkelsen faktiskt inte är en sur mansgris” (20/5) berättar den smarta teologen Anne Heberlein att hon känner viss sympati med Mads Mikkelsen. ”Kanske tycker Mikkelsen att vi borde fokusera på film, konst, skapande som mål i sig själva snarare än som medel till något annat.”
Ja, är verkligen filmen främst ett verktyg för att uppnå ökad jämställdhet? Det finns de som tycker det, men de finns också de som bär på berättelser som måste berättas. Som Heberlein uttrycker saken: ”Att skriva för att man måste, om det man brinner för, inte för att det tycks vara ett strategiskt val eller ett aktuellt tema.”
Som poet och författare vill jag inte att någon ska lägga sig i mitt skapande. Jag vill inte att någon ska säga vad som är viktigt i det jag skapar. Då är det inte mitt längre. Om jag inte skriver den berättelse eller den dikt jag vill skriva, utan en annan för kvalificera för någon ”märkning”, då är det inte min berättelse och inte min dikt.
När jag gav ut diktsamlingen Skymning öfver Upsala hösten 2013 råkade jag ut för en besynnerlig recension i tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD). Recensionen var visserligen överlag positiv, men recensenten var påverkad av ”märkningstänket”.
”Mohamed Omar är stilsäker och berättar om platser och personligheter. Det personliga upphäver den linjära tiden och dåtid och nutid blir ett. Vi kryssar bland flera manliga, historiska gestalter. Får ta del av otaliga litterära referenser. Det märks att Mohamed Omar är beläst och lärd, men att balansen mellan manliga och kvinnliga referenser haltar. Jo, några kvinnor nämns: Bäckströms änka, en kvinnlig chef, Annika och en svart honkatt.”
Han räknade till och med katter och kattor! Jag har aldrig haft det som ambition att uppnå ”balans” mellan manliga och kvinnliga karaktärer i mina dikter. Skulle det vara en man, skrev jag in en man. Skulle det vara en kvinna, skrev jag in en kvinna. För hur långt ska det där tänket tillåtas gå? Tänk om det finns en elak kvinna och en snäll man? Då är det ändå inte jämna lag.
Och varför skulle man som författare bara begränsa sig till att räkna män och kvinnor och svarta och vita? Varför inte långa och korta, kloka och dumma? Dessutom måste man ju räkna hur många ord var och en får… Nej, jag skriver de dikter jag vill skriva, som behöver skrivas för att fånga den stämning jag vill fånga, måla den bild jag vill måla.
Har vi sjunkit så lågt att vi räknar manliga och kvinnliga figurer i en diktsamling? Man tar sig för pannan. En litteraturkritiker! Här har man arbetat i månader och år. Slitit för att göra något bra. Nej, jag säger som Mads Mikkelson: jag är inte intresserad.
Mohamed Omar