8   +   9   =  
310103_3000KBaOmproe_F39SAV_Softproof.pdf

David Brolin: Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal. (Celanders förlag).

Det är intressant och lärorikt att studera ideologiska omprövningar. Genom att se vilka typer av argument som verkligen övertygade någon att byta åsikt kan man få en uppfattning om vilka argument som är starka.

Det är också ett enkelt sätt att studera idébrytningar – att se vilka likheter och skillnader det finns emellan olika ideologier. Vidare kan åsiktsbyten hos enskilda personer vara signifikativa för bredare samhälleliga förändringar och illustrera en allmän förändring av idéklimatet. I denna artikel skall jag med hjälp av en nyutkommen bok analysera några av 68-vänsterns avfällingar, och visa vilka lärdomar man kan dra av deras omprövningar.

Tidigare i Samtiden har Otto Järtes resa från höger till vänster behandlats. Järtes utveckling var typisk för en typ av socialdemokrater som bytte fot under första världskriget (vissa efter uteslutning). En annan intressant kategori åsiktsbytare är de många 68:or som senare rört sig högerut. David Brolin har nyligen skrivit en fin bok om dessa, Omprövningar – svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (Celanders förlag, 2015). Han ger en mer allmän introduktion, men fokuserar på sex personer. De sex porträtt som här presenteras ger en möjlighet till några generella slutsatser, som ur mitt perspektiv på flera punkter blir annorlunda än de slutsatser Brolin drar i bok.

De personer som det gäller är Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Lars Gustafsson avviker litet från de övriga. Han såg tidigt problemen med vänsterns tro på staten, och började redan vid 70-talets inledning, under påverkan av maktteorier som var populära på kontinenten, kritisera staten för att den skapade ungefär samma problem som marknaden. Denna tveeggade rationaliseringskritik och vänsterliberalism förbyttes på 80-talet till en närmast karikatyrartad nyliberalism med blind tro på marknaden och industrialiseringen.

De övriga var mer eller mindre hårdföra marxister som under 70-talets andra hälft började ansättas av tvivel och efter hand inse denna linjes omöjlighet. För en samtida kan det sig överraskande att en person som Svante Nordin, som nu blivit en måttfullt borgerlig person, så sent som år 1977 avfärdade demokratisk socialism som ”sentimentalitet”. Det är därför fascinerande att läsa dessa, då som nu viktiga intellektuella, människors äventyr i tidens vänstersekter. De försvarade positioner som nu blivit närmast omöjliga.

Om orsakerna till dessa positionsförflyttningar diskuterar Brolin nyanserat. Han prövar skilda förklaringsmodeller, bl.a. ekonomiska förändringar, politiska händelser och internationella intellektuella trender, men sätter aldrig riktigt ned foten. Han konstaterar också att det fanns de som, t.ex. Jan Myrdal och Göran Theborn, som inte bytte åsikt utan förblev vänster. Detta låter sig inte alldeles enkelt förklaras, om man tillämpar generella teorier.

För mig är dessa omprövningar inte särskilt märkliga. De försvarade i grunden ohållbara och verklighetsfrämmande teorier, och att de när de blev äldre, i ljuset av livserfarenheter, mildrade sin extremism, bör inte förvåna. Frågan bör snarare ställas omvänt: varför drogs de till dessa ideologier från början? Varför fann de denna form av verklighetsflykt lockande?

Vidare konstateras att de senare efter omprövningen valt tämligen olika ideologiska alternativ. Eklund har blivit högerssosse, Arvidsson liberalkonservativ, Lars Gustafsson nyliberal t.ex. Det är dock slående att ingen utvecklat en lika distinkt åskådning som i ungdomen. Kanske finns det en rädsla att bli ideologiskt bränd på samma sätt som tidigare, vilket kan skapa en försiktighet och en överdriven rädsla för mer heltäckande analyser. De vet framförallt vad de inte är, men inte vad de är.

Inte ens Svante Nordin har med all sin filosofiska beläsenhet och väldiga tankeskärpa utvecklat någon verkligt klar åskådning. I stället har han skrivit betydande idéhistoriska verk, där han själv knappast tar ställning. Hans senaste verk, biografin över Sven Stolpe, är t.ex. påtagligt svalt skriven; han bekänner här aldrig färg. Egna uppfattningar förekommer bara fragmentariskt, något omfattande filosofiskt verk har han efter uppgörelsen med marxismen i Historia och vetenskap (1981) inte presterat.

Dessa omvända 68:or är därför enligt min uppfattning inte särskilt hjälpsamma. De har inte utvecklat något verkligt alternativ som kan svara på dagen situation. Då har jag större glädje av den konservativa idétradition som jag i dess svenska variant försökt att introducera i denna publikation, och som dessa sex betecknande nog inte på djupet närmat sig. De har inte heller intresserat sig för någon religiös eller andlig tradition, vilket också markerar en tydlig begränsning. Svar på framtidens frågor måste därför sökas på annat håll.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent