4   +   1   =  

I vissa av våra invandrartäta förorter växer ett samhälle i samhället fram. I detta parallellsamhälle råder andra normer än i majoritetssamhället. Det har mer gemensamt med den muslimska världen, med Mellanöstern och Nordafrika, än med det övriga Sverige.

För dem som driver på denna utveckling betyder ofta det svenska medborgarskapet inte mer än ett ”bra” pass. Det finns ingen känsla av hemhörighet i den svenska kulturen. Jag vet eftersom jag har varit muslim i många år och rört mig i dessa miljöer. Jag bor också i en förort som befinner sig i riskzonen.

Den före detta riksdagsledamoten Carina Hägg har varnat för islamisternas inflytande i Sverige i flera år. Hon fick betala ett högt pris när hon varnade för att aktivister från Muslimska brödraskapet hade letat sig in i Socialdemokraterna. Det ledde till att hon blev utsparkad från riksdagslistan av sitt parti i länet inför valet 2014. Numera driver Carina Hägg en tankesmedja ihop med terroristforskaren Magnus Norell och kulturskribenten Johan Lundberg.

I en intervju för tidningen Värnamo Nyheter den 3 maj säger hon att ”Muslimska brödraskapets mål i Sverige är att jobba långsiktigt för att införa kalifat och sharialagar i förorterna.”

Med ”kalifat” menar hon nog inte en verklig stat med en enda härskare, kalif, såsom det varit i de historiska kalifaten. Jag tror att han menar ett antal småkalifer som upprätthåller förtryckande, religiösa normer. Det pågår en kamp mellan olika värderingar, säger Carina Hägg vidare. Majoritetssamhället värderingar som representerar ett sekulärt, demokratiskt samhälle med kristen bakgrund utmanas av det framväxande parallellsamhället eller ”förortskalifatet”.

I Sverige har vi enligt lag religionsfrihet. En medborgare har rätt att konvertera till islam den ena dagen och avfalla den andra. Dessa lagar gäller i hela vårt territorium. I teorin, alltså. I praktiken kan det vara besvärligt att lämna islam för en person från en muslimsk grupp bosatt i ett område med många muslimska invånare. Lagen är en sak, normen en annan. Det kan uppstå ett socialt tryck som stödjer normerna i högre grad än lagarna. Det är en vanlig uppfattning bland muslimska teologer att den som lämnar islam är en brottsling som borde straffas. I flera islamiska länder blir de också straffade, till och med avrättade.

Jag upplever själv spänningen mellan majoritetssamhället och parallellsamhället i området där jag bor. När polisen kommer hit för att jaga brottslingar, och det gör de alldeles för ofta, finns det vissa som inte upplever det som vår gemensamma polis utan som deras, ”svennarnas” polis.

Det är från sådana förorter som flera av de svenska IS-jihadisterna har kommit. Osama Krayem som var inblandad i terrorattacken i Bryssel var till exempel född och uppvuxen i Rosengård. Vad händer när en grupp jihadister bestämmer sig för att föra det heliga kriget här? Jag menar att man går från att bara genomföra attacker som i Paris, London och Bryssel och istället försöker kontrollera territorium under en längre tid. Då kan vi få ett litet kalifat eller åtminstone en temporär provins i det globala terrorkalifatet. Ett sådant scenario är mer än bara en mardröm. Det skulle kunna bli verklighet. Om ingenting görs, förstås.

Jag menar: hade någon, för låt oss säga trettio år sedan, kunnat föreställa sig att islam skulle ha den utbredning och ställning i Sverige som det har idag? Tror inte det. När jag gick i mellanstadiet fanns det knappt några muslimer och de som fanns märktes de inte. Islam befinner sig i dag i centrum av den svenska debatten. Ja, alla pratar om islams sätt att hälsa, islams kvinnosyn, islamiska lagar, islamisk terrorism med mera. När jag sitter jag på café hör jag hur man vid grannbordet pratar om handskakning, månggifte och skilda badtider för män och kvinnor. Med denna snabba utveckling i åtanke blir det svårare att bara avfärda ”förortskalifatet” som en paranoid fantasi.

Kvällen den 24 augusti 2015 sände Aktuellt ett reportage från Rinkeby. Reportern befann sig på torget med den somaliska ex-muslimen Mona Walter. Ett gäng aggressiva ungdomar skrek ”Det här är inte Sverige!” och ”Hora!” I studion fick vi sedan möta Ibrahim Bouraleh, ordförande i Islamiska förbundet i Järva. ”Det är en mörk bild, tyvärr”, sa han om inslaget och såg bekymrad ut. Vi, tittarna, hade fortfarande ”Hora!” ekande i öronen och tänkte: ”Ja, visst är det en mörk bild”. Så förtydligade Bouraleh vad han menade: ”Där Mona Walter”, sa han, ”som svenska samhället inte hör vad hon har att säga om islam på somaliska”.

Ordföranden i Islamiska förbundet i Järva tycks mena att det är Mona Walters kritik av islam som gör bilden mörk och som föranleder bekymmer. Jag är inte insatt i hennes kritik, särskilt inte den som framförs på somaliska. Den kritik jag faktiskt har sett har delvis varit onyanserad och osaklig. Det viktiga i sammanhanget är dock att Bouralehs reaktion säger något om hans prioriteringar och därmed något om hur alienerad han är från det övriga svenska samhället. Man skulle kunna tala om ett mentalt utanförskap. När vi sitter där och är chockade över ”Hora!” och ”Det här är inte Sverige!” är Bouraleh mera oroad av Mona Walters sätt att kritisera islam. Jag får intrycket att skillnaden i attityd mellan de aggressiva ungdomarna och Bouraleh är en grad-, snarare än en artskillnad.

Vi har sett prov på detta alienerade sätt att tänka förut, när vissa muslimska fundamentalister är mer upprörda över Lars Vilks harmlösa teckningar än över hoten och mordförsöken. Eller när samma typ av fundamentalister protesterade mot den franska satirtidningen Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer, men inte mot terroristerna som massakrerade hela redaktionen.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte lika förvånad som en del andra svenskar över inslaget i Aktuellt. Jag hör uttryck som ”hora” till vardags där jag bor. Ofta med tillägget ”svenne-” som i ”svennehora”. Det som sades av de aggressiva ungdomarna på torget i Rinkeby har jag hört hundratals, om inte tusentals gånger. Det som förvånade mig var att detta sändes på SVT. Det är bra att medelklassen i sina villor också får en inblick i vad som sker i ”orten”.

Enligt vissa av Rinkebys unga invånare är området alltså inte längre en del av Sverige. Den religionsfrihet och yttrandefrihet vi åtnjuter i andra delar av landet finns inte här. Den finns bara på pappret, men på gatan gäller något annat. Se där ett förortskalifat i vardande. De små kaliferna har vi fått se in action. Det är en mörk bild.

Mohamed Omar