Historiskt sett har konservativa ofta varit de som tidigt identifierat miljöproblem. Här i Samtiden har t.ex. Leonhard Fredrik Rääf och Sten Selander behandlats. I dag associeras i stället miljötänkande ofta med vänsterkrafter, vilket ger det ett ideologiskt problematiskt sammanhang, där utopistiska visioner och verklighetsfrämmande symbolfrågor tillåts dominera framför ett mer historiskt orienterat, praktiskt tänkande.
En som gjort en viktig insats för att återgiva miljötänkandet det rätta sammanhanget är den brittiska konservativa tänkaren Roger Scruton, som med boken Green Philosophy: How to Think Seriously About the Planet (2012) gjort en pionjärinsats.
Roger Scruton skördade sina akademiska lagrar inom estetiken, men det är som popularisator av och förespråkare för konservatismen som han blivit allmänt känd. Hans publiceringslista är mycket diger och innehåller också skönlitterära texter och operalibretti. Som många som skriver mycket varierar kvaliteten och djupet en del, men det råder inget tvivel om att han gjort en viktig insats i att kvarhålla och förmedla konservativa insikter, som närmast helt gått förlorade. I Green Philosophy gör han detta på ett viktigt område – miljötänkandets.
En grundläggande utgångspunkt för Scruton är att högern exklusivt kommit att associeras med frimarknadstänkande och därmed också med ohämmat utnyttjande av naturresurser. På grund av detta har miljöidéer som ifrågasätter detta uppfattats som vänster. Den som bryr sig om miljön är därför ofta ovillig att kalla sig konservativ, trots att miljöengagemang rimligen bör ha ett bevarande, konserverande element i sig. Miljön har blivit de radikalas bord.
Scruton föreslår att man kan tänka på miljön på ett annat sätt, mer i linje med den traditionella konservatismen. Han lanserar begreppet ”oikofili” – kärlek till hemmet. Det betecknar en känsla av konkret omsorg om sin egen hemmiljö. Den naturliga kärlek till hembygden antas på ett bättre och mer naturligt sätt kunna skydda naturen än mer abstrakta idéer om globala klimatavtal och liknande. Scruton föredrar i enlighet med detta decentraliserade lösningar framför stora statliga projekt, och nämner t.ex. miljökatastrofer till följd av statlig reglering i Kina och Sovjet som dåliga exempel. Samtidigt inser han att staten ibland måste inta en mer aktiv roll, då vissa företags självintresse kan stå emot det allmänna bästa. Han förespråkar i detta avseende pragmatism och konsekvensanalys.
Den motsatta sidan, vänsterekologismen, beskrivs skissartat av Scruton, och han finner dess rötter i ett abstrakt messianskt tänkande som erinrar om den franska revolutionens jakobiner. Det är förvisso en beskrivning som inte är utan poänger, men jag skulle vilja gå ännu längre och ställa frågan, om vissa som gäller för en del av den gröna rörelsen över huvud taget förtjänar att inordnas i miljötänkandets historia. Miljöpartiet, vars absurditeter och självmotsägelser var uppenbara för många kritiker långt innan den senaste tidens islamistskandaler, utgör här ett kardinalexempel. Här måste man ställa frågan, om det, när man rensat för feminism och mångkultur, blir några idéer på miljöområdet kvar. Det mesta som förespråkas har antingen ett tomt symbolvärde, som deras engagemang i klimatfrågan, eller en negativ effekt på miljön, som deras irrationella kärnkraftsmotstånd. Att deras väljare huvudsakligen befinner sig i urbana miljöer långt från traditionella naturmiljöer talar också sitt tydliga språk.
Scrutons oikofili, där kärleken till den egna naturen, eller skapelsen med ett kristet språkbruk, blir det centrala utgör här ett motmedel. Långt i från abstrakta klimatmål kan var och en göra vad den kan för att skydda sin egen hemmiljö. Scrutons bok har också ett värde i det, att han sin estetiska bakgrund trogen, visar hur naturkänslan kulturellt uppstår. Här har skönlitteraturen inte minst en stor betydelse och kärleken till naturen spårar han till de engelska upplysningsförfattarna. Som svensk är det lätt att känna igen sig med den starka tradition av naturlyrik som finns här. En vilja att bevara naturen kan uppstå först, när man finner den värd att bevara. Sådant som formar en positiv bild av och sprider kunskap om naturen har alltså stor betydelse.
En brist som kan upplevas i det ovan återgivna resonemanget är att det, i och med att det mer fokuserar på en allmän inställning än på konkreta förslag, inte är så lätt att göra om till konkret politik. Det fungerar inte så väl som handlingsplan. Det ligger emellertid i den politiska teorins natur. Det gör den inte mindre värdefull. Innan man sätter i gång med konkreta förslag bör man komma fram till vilka principer som man utgår i från. Det måste finnas något slags idéer som bestämmer ramarna för en viss politik. Här behövs resonemang av Scrutons karaktär.
Bokens stora poäng är dock att den över huvud taget ställer miljöfrågorna från ett högerperspektiv. Miljön är för viktig för att överlämna att utopistiska projektmakare. De konservativa måste återerövra miljöfrågan.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent