4   +   7   =  

Miljöpartiets valberedning har föreslagit att Isabella Lövin ska ersätta Åsa Romson som partiets språkrör. Formellt avgörs saken till helgen, men att Romson redan har meddelat att hon lämnar regeringen visar att hennes tid är över.

Att Åsa Romson försvinner från svensk politisk högsta skikt är positivt. Hon har under ett och ett halvt år som statsråd inte åstadkommit något minnesvärt trots den lättviktiga ministerportfölj hon innehaft. Hennes tal i Almedalen 2014, då hon rakt ut sa att vita heterosexuella män inte är människor, måste tillhöra det mest hatfulla uttalande en svensk politiker någonsin riktat mot en grupp människor. Från start till mål har hon varit misslyckad både som språkrör och minister. Nu lämnar hon rampljuset. Kvar blir bara minnet av hennes grodor och klavertramp.

En annan som borde lämna sitt uppdrag men inte kommer att göra det är Gustav Fridolin, Romsons språkrörskollega. Valberedningen ville avsätta honom med men efter att den ende rimlige ersättaren, finansmarknadsminister Per Bolund, tackat nej till att bli språkrör klarade sig Fridolin kvar.

Det är beklagligt eftersom han har mycket mer och allvarligare bagage än Romson. Det är Fridolin som har lyft in Mehmet Kaplan i regeringen och relativiserat islamismens etablering i Miljöpartiet. Han har dessutom kopplingar till organisationer som relativiserar islamistisk terrorism. Att valberedningen ville byta ut även honom måste därför ses som ett sundhetstecken.

Men att identifiera problemet utan att göra något åt det löser ingenting. Miljöpartiet har två stora problem. För det första en urspårad relativism som gjort det möjligt för islamister att ta sig högt upp i partiet – med ledningens goda minne. För det andra en orealistisk politik som allvarligt skadar Sverige. När Miljöpartiets dröm om ständigt ökad invandring realiserades i höstas närmade sig Sverige systemkollaps. Det visar vad MP:s politik leder till. Gustav Fridolin har varit en lika stor del av båda dessa problem som Åsa Romson. Om inte större.

Det är förstås helt upp till Miljöpartiet at avgöra i vilken utsträckning man vill bli ett mer realistiskt parti. Vill man sitta kvar i regeringen skulle det nog ha sina fördelar. Vad gäller islamismen handlar det om långt mer allvarliga saker. Miljöpartiet har gjort sig själva till en plattform för en främmande och fientlig ideologi. Och Gustav Fridolin har varit en av de främsta påskyndarna för den utvecklingen.

Att han bör avgå borde vara uppenbart.