Det är en majdag år 2016 och i Kungsträdgården blommar körsbärsträden, en överväldigande rosa blomsterprakt som åskådliggör betydelsen av yta och hur lätt den kan leda oss vilse. För över hundra år sedan skrev August Strindberg om ett rött rum. Det var inte politiskt rött, det var en borgerlig värld. Förljugen med målande beskrivningar av människor i tiden med sina ofta småaktiga reaktioner och lumpna intriger.
Särskilt minnesvärt är läsningen av Strindbergs ordströmmar om den tidens myndigheter; praktfyllda utanpåverk där de få anställda inte är på plats eller utför rutinartade uppgifter. Det är som en rest från forntiden med tomma väggar utan liv. Onekligen en kontrast till dagens myndigheter som alltmer blivit verktyg i kosmopoliters och jämlikhetsfundamentalisters händer.
Ett återbesök är en pinsam upplevelse och får Strindbergs röda rum att framstå som ett under av rationalitet och förnuft. Rättsväsendet, som länge fanns till för att skipa rättvisa för de som levt och verkat i Sverige i generationer, är nu befolkade av handläggare av asylärenden, en integrerad del av asylindustrin. Det är regel, inte undantag att ett avslag av Migrationsverket överklagas till Migrationsdomtolen, ett ärende harvar i åratal och trots avslag i högre instans blir folk kvar illegalt i landet. I tjänsterum efter tjänsterum arbetar den juridiska apparaten med asylärenden eller utreder brott begångna i det havererade mångkulturella samhällets spår.
Advokater täljer guld med fällkniv. Den rättsvårdande Polismyndigheten resurser adsorberas.
I Röda rummet vid sekelskiftet 1900 fanns inga socialförsäkringar, ingen svällande byråkrati som administrerar en bidragskarusell. Vid ett besök i röda rummet idag är över 14 000 handläggare anställda för att hålla understödssystemen under armarna. De borgare som på Strindbergs tid eftersträvade en konservering av ett samhälle i behov av förändring måste i eftervärldens ögon ändå te sig harmlösa.
Idag blundar den arbetarrörelse, som byggt upp ett system för de förment svaga i Sverige, när det urholkas. De kan inte ens med världens högsta skatter täcka behoven. Är det inte patetiskt att se hur dessa världsfrånvända drömmare hasplar ur sig fraser om hur människor ”flyr för sina liv” när de öppnat svenska folkets plånböcker för vem som helst som hjälpligt kan få fram det magiska ordet ”asyl”? Människor tar sig från det ena landet till det andra genom hela Asien och därefter Europa för att komma till målet och det finns de som efter denna överväldigande bevisning för asylhyckleriet tror att det är de flyendes liv som är i fara.
När Röda rummet fanns på var mans läppar stod svensk industri ännu inte på topp, men var på uppåtgående. Vid denna tid behövdes ingen arbetsförmedling för att få folk i jobb. Strindberg svavelosande haranger mot den lilla offentliga förvaltning som fanns i Sverige tjusar mitt poetiska sinne, men hur ter sig detta i ljuset av dagens arbetsförmedling som är en myndighet med 12 500 anställda och som får allt färre riktiga jobb att förmedla och alltfler personer som inte går att matcha mot de få jobb som finns? Andelen med skattemedel subventionerade arbeten ökar ständigt. Snart kan arbetsförmedlingen tävla med Försäkringskassan om topplaceringen i skatteanvändarligan. Mät produktiviteten i denna byråkrati och Strindberg skulle tro sig förflyttad till en annan planet, en annan värld bortom all sans eller förnuft.
Jag ser ett dukat bord för en ny bok om besöket i Röda rummet, men varför har vi ingen samtida Strindberg, en ung arg författare som vågar ta strid mot bottenlös dumhet och mänsklig småaktighet eller feghet. Tro inte att det är en tillfällighet att Jonas Gardell är dagens på piedestal upphöjda författare. Idag har vi ett etablissemang som vet att deras karriärer bygger på att hålla sig inom bestämda ramar i debatt och politik. Det finns inget utrymme för en rebellisk författare som tänker utanför den snäva åsiktkorridåren, åtminstone inte i våra etablerade mediekanaler.
Kodorden är att bejaka globaliseringen, att inte kritisera något som kan skymma sikten för den omstöpning av Europa som den globala finanseliten iscensätter över huvudet på de europeiska folken. Folken i Europa ska inte se hur deras rörelsefrihet inskränks och därför används propaganda som gör att folk inte vågar diskutera konsekvenserna när gränser som funnits i över tusen år bryts.
Det gränslösa säljs in med mördande reklam och folk ska betrakta detta som norm och sopa gammal sedvänja under mattan. Relationer mellan könen ska solkas med allt annat än kärnfamiljen trygga hängd, nationalstaten och vårt andliga arv ska häcklas som föråldrat och inskränkt, migration ska hyllas och förgyllas.
Du sköna nya värld är ord som inte ska härledas till Aldos Huxleys roman med samma namn. På resan mot framtiden har det röda rummet blivit rödare och det Sverige som Strindberg häcklade med sin vassa penna måste betraktas som en idyll i jämförelse med dagens sammelsurium av dårskap.
Uffe Hansen