Vet ni hur ett samhälle utan fungerande ordningsmakt ser ut? Det finns många exempel på detta i sydamerikanska kåkstäder, krigshärdar och flera av de länder som idag exporterar migration till Sverige.
Där staten träder undan som ordningsmakt träder andra krafter in i form av kriminella organisationer, säkerhetsföretag och den eller de som är bäst beväpnade, mest beslutsamma och beredda att ta plats i det vakuum som uppstår. I denna typ av samhällen ökar mordfrekvensen och i stort sett alla måste förhålla sig till de mindre trevliga krafter som upprätthåller ”sin” ordning i området.
Vi ser ju embryon till sådana områden i Sverige idag. År 2014 uppskattades antalet bostadsområden i Sverige där polisen inte kunde upprätthålla ordningen till 55. Under 2014 och 2015 tillkom sedan en kvarts miljon asylmigranter, varav många är unga män med högst instabil social situation. TV-team blir bortjagade från Rinkeby och Husby, polisen undviker att ens gå dit.
Denna utveckling borde mötas med ökade polisiära resurser, men av detta ser vi just nu ytterst lite. Polisens årliga budget ligger ganska stabilt på drygt 21 miljarder och anslagsökningar håller knappt jämna steg med befolkningsutvecklingen. Samtidigt ö-k-a-r Migrationsverkets budget för 2016 med ungefär 30 miljarder enligt regeringens vårbudget, ej att förväxla med Migrationsverkets totala kostnad.
Polisens organisation brottas nu med (1) resursbrist, (2) mer arbete, mer våld i samhället, brott som inte utreds, samt (3) ilska och frustration över rikspolischefen Dan Eliassons ledning. Eliassons roll ska inte utredas i detalj här, men han är en s-märkt politruk som bland annat är känd för offentligt SD-hat och för att ha saboterat Migrationsverkets verksamhet under sin tid som generaldirektör där. Han inspirerar av allt att döma inte sin organisation på ett positivt sätt.
Medianlönen för en polis i Sverige är idag 25 000 i månaden efter tio års erfarenhet [lonestatistik.se], vilket är spektakulärt lågt om man tar hänsyn till ansvar och arbetsmiljö. Sedan tillkommer provokationer, otrygghet, obekväma arbetstider och den tveksamma förmånen att gång på gång komma i kontakt med samhällets mest sorgliga sidor.
Enligt en undersökning av Polisförbundet från 2015 umgås 8 av 10 poliser med tankar på att lämna yrket och alltfler gör det också. Samtidigt blir det allt svårare att attrahera dugliga sökanden till polishögskolan. Vart är vi på väg?
Tills vidare upprätthålls ordningen, mer eller mindre, av unga (ibland lite äldre) idealister som trots låg lön och usla arbetsvillkor stiger upp klockan fem på morgonen eller tidigare för att du som läser den här artikeln och jag som skriver den ska kunna känna oss trygga. De förtjänar all respekt – och jag hoppas nå fram till en och annan polis med dessa rader för jag menar det verkligen. Dag som natt rycker de ut till pågående brottslighet och möts av upplopp och stenkastning i förorterna.
Ursäkta, men vad händer den dag de tröttnar? Till syvende och sist vill alla ha ett bra liv och goda arbetsvillkor, så vad händer när alltför många poliser upptäcker att de tjänar på att utnyttja sin kompetens på annat håll? Svaret har jag redan gett. Då blir det upp till var och en att med egna medel ordna sin egen säkerhet. Avspärrade bostadsområden, så kallade ”gated communities”, blir överklassens och övre medelklassens tillflykt. Men alla har inte råd.
Egentligen är dagens bostadssegregation ett förstadium av denna utveckling. Den som kan låna några miljoner på banken har råd att bosätta sig där det är lite lugnare – och gör det också. Omvänt hamnar de som har det illa ställt ekonomiskt i otrygga områden, där kriminella nu flyttar fram sina positioner medan offentliga institutioner tvingas sänka sin ambitionsnivå.
Vi har idag många samhällsfunktioner som är i akut behov av resursförstärkningar, men frågan är om inte polisväsendet står överst på den listan. Det är ett grundläggande behov att uppleva trygghet och säkerhet i sin vardag och konsekvenserna av att inte göra det är förödande.
Det är sedan länge Sverigedemokraternas politik att kraftigt förstärka polisens finansiering. Politiker ska inte diktera lönerna, men med mer resurser ges polisorganisationen möjligheten att behålla personal och rekrytera fler poliser. Vi skulle behöva ytterligare flera tusen utöver dagens 20 000 poliser.
Det är ansvarsfull politik att agera proaktivt, att ligga steget före och möta problemen på ett tidigt. Det är väl i senaste laget för det nu, men vi har fortfarande chansen att agera innan det hela brakar ihop fullständigt. Föreställ er att de så kallade no-go-zonerna, alltså där polisen inte har kontroll, breder ut sig alltmer och Sverige samtidigt går in i ett ekonomiskt krisläge …
Jag önskar verkligen att jag har fel när jag säger att risken för detta är betydande.
Tomas Brandberg