Alla med ett minimum av förståelse för svensk politik inser att det var Sverigedemokraterna som under förra året med all önskvärd tydlighet vann migrationsdebatten. Det var de andra partiernas grupptänk, aningslöshet och förnekelse som ledde till den synnerligen besvärliga situation vi nu står inför och deras hastiga omsvängning i höstas präglas av motsägelser och dubbla budskap.
På bara två år har en kvarts miljon människor sökt asyl i Sverige och få av dem kommer att ge sig av frivilligt. Och nu kan ingen förneka att kostnaderna skenar. I dagarna blev det känt att statliga myndigheter begär ytterligare 160 miljarder över en fyraårsperiod och nu diskuterar vi bara den allra senaste ökningen från nivåer som redan var hisnande höga.
Det var precis detta vi varnade för. Vi i Sverigedemokraterna påpekade för makthavarna vad som höll på att ske, vilket föranledde hån, förlöjliganden och ett subtilt förtryck i form av offentlig mobbning av våra företrädare och sympatisörer. Nu fick vi alltså rätt. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har skärpt sin migrationspolitik, även om oklarheter kvarstår.
Emellertid. Att få rätt emot makten innebär inga fördelar, snarare tvärtom. Våra politiska motståndare har ett enormt inflytande över det offentliga samtalet och i etablerade media aktar man sig noga för att tillstå det uppenbara. Att SD hade rätt från början och rimligen borde få upprättelse.
Istället skönjer vi två trender. Den ena är att Socialdemokrater och Moderater avsvär sig i stort sett allt ansvar och pekar ut varandra som skyldiga, rent konkret i form av anmälningar i konstitutionsutskottet. Det är ett direkt pinsamt spel för gallerierna. Tidigare var man rörande överens om att Sverige skulle ha Europas i särklass mest liberala migrationspolitik, nu är man överens om att problemen som har uppstått kan skyllas på den andre.
Den andra trenden är att översittarattityden mot SD, fascinerande nog, förblir i stort sett densamma. Nu kan man emellertid inte längre angripa SD för partiets politik, då skulle man nämligen behöva förhålla sig till att både Moderaterna och regeringen i viss utsträckning har tagit efter denna politik. Istället försöker man få liv i en debatt om politisk extremism och att SD skulle vara rasistiskt.
Det allra senaste är ett påhopp från de moderata politikerna Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson, som går ut på ett mycket fränt ideologiskt angrepp utifrån uttrycket ”nedärvd essens” i SD:s partiprogram. Det är inte ens soppa på en spik, det är soppa på ingenting alls. Spritt språngande nakna träder Bengtsson och Nilsson in i debatten, i trygg förvissning om att få omgivningens bekräftelse.
Vilken läskunnig person som helst med en gnutta analytisk förmåga i sig kan emellertid läsa SD:s program och konstatera att där varken finns rasism eller extremism av något slag, tvärtom en politik som skulle vara ganska mainstream i de flesta europeiska länder.
Att vänsterns företrädare genom förtal och vantolkningar utmålar politiska motståndare som extremister och mindre goda demokrater är jag sedan länge van vid, men att kraven på intellektuell hederlighet inte är större på politikens högra planhalva är förvånande.
Moderaternas beröringsskräck lever alltså kvar, men eftersom man inte kan hänvisa till politikens innehåll längre så larmar man om ideologiska spöken som helt enkelt inte finns. Den som inte tror mig kan språka lite med närmsta SD:are, jag står till förfogande.
Det Moderaterna tycks ha svårt att förstå är att denna ängslan att förknippas med SD spelar deras politiska motståndare på vänsterkanten rakt i händerna. Vänstern i Sverige är svag och impopulär, dess enda hopp är att ickesocialistiska partier inte samarbetar, vilket aktualiseras av den förestående budgetdebatten.
Beträffande migrationsdebatten är den långtifrån över. Det råder stora oklarheter vad gäller de interna diskussionerna inom både socialdemokratin och Moderaterna. Dessutom sitter båda partierna på var sin kant fast i samarbeten med partier med fortsatt extremliberal syn i migrationsfrågor.
Vi i Sverigedemokraterna kan självklart inte fastna i vår belåtenhet över att ha haft rätt i det förflutna, eller i indignation över att vi inte får upprättelse. Ej heller kan vi spilla energi på att känna oss förorättade av att utmålas som extremister, rasister och antidemokrater.
Arbetet för Sveriges framtid är så mycket viktigare än så.
Tomas Brandberg