10   +   9   =  

Bör man bry sig om monarkins former? Nog finns det mer trängande uppgifter – invandring, bostadsbrist, ökande brottslighet och en havererande skola t.ex., men det stora intresse som möter alla kungliga nedkomster, senast prins Alexander, visar att det inte är en obetydlig fråga. Det finns anledning att fundera på dess grundprinciper. Särskilt är det värt att uppmärksamma att den nuvarande successionsordningen innebär ett rättsövergrepp – ett ovanligt fall av retroaktiv lagstiftning.

Först måste man slå fast att monarkin av naturen är en anakronism och har sitt värde som sådan. Den står för kontinuitet och ett historiskt arv i en tid, när i stort sett allt annat strävar i en annan riktning. Den borde kunna tillåta sig att i detta vara helt konsekvent. Detta just för att dess sfär är så begränsad; i frånvaro av reell makt är samhällsanpassning ingen nödvändighet. Därför är Kungahuset också så populärt. Det är en rest av en romantik som är försvunnen, en sång som inte längre sjungs.

Prins Alexanders nedkomst den 19 april väckte ett berättigat intresse. Det omgavs av en viss högtidlighet, kanske mer än andra nedkomster på senare år. När Hans Majestät Konungen vid regeringskonseljen traditionsenligt tillkännagav namnet och, i anslutning till att han annonserade te deum, uttryckte sin glädje över att denna tradition kunde ”kvarhållas”, kunde man tro att världen ännu var i ordning. Högtidligheten ingav en känsla av att det hela rörde sig om tronföljdens säkrande. Ändå vet vi att, trots att två kungar i teorien kunde stå på tur, går budet med all sannolikhet först till prinsessan Victoria och sedan till prinsessan Estelle.

Anledningen till detta är att år 1980 antogs helt emot alla traditioner, vad man kallar fullständigt kognatisk tronföljd. Det kan förvisso vara bra, att en prinsessa i reserv, om det inte blir någon manlig tronarvinge. Att skaka fram en annan tronarvinge från ett annat kungahus låter sig inte göra i handvändning och kan utsätta monarkin för långt större påfrestningar. Senast detta skedde, att en prinsessa fick rycka in i brist på en manlig arvinge, var när den barnlöse Karl XII avled i strid 1718. Dennes syster Ulrika Eleonora satt ett år och fick sedan abdikera till sin man Fredrik av Hessen.

I detta fall, vad år 1980 års ändring i successionsordningen beträffar, är dock läget ett annat. Här stipuleras det att åldersprincipen är den enda relevanta principen, att det inte har någon betydelse, hur många manliga arvingar som finns, bara det finns en kvinna som är äldre. Prinsessan Victoria har således företräde framför prins Carl Philip. Detta är absurt, då kungahuset inte är någon institution vars uppgift är att verka för jämställdhet, utan en institution som skall bevara ett historiskt arv och föra det vidare till kommande generationer. Om man i progressivitetens namn undergräver denna roll, förloras snart poängen med kungahuset över huvud taget.

Sakens absurditet understryks av att Carl Philip vid sin nedkomst år 1979 var tronarvinge, för att sedan ett år sedan fråntagas den rätt. Det rör sig alltså om ett rättsövergrepp och ett ovanligt fall om retroaktiv lagstiftning. Vissa skulle säga att detta är en petitess och att en ettåring knappast kan vara medveten om det övergrepp han utsattes för. Det viktiga är här dock principen; om man ruckar på en sådan fundamental rättsprincip bara för att visa sig progressiv, ifrågasätter man principen som sådan.

För vad har man egentligen vunnit med denna nyordning? Inget annat än ett billigt och ytligt sätt att visa sig progressiv. För detta har man dels frångått normala rättsprinciper, dels fråntagit monarkin en del av sin tradition, och därmed en del av sitt berättigande. Åtgärden är i grunden ett angrepp på historien, ett försök att frånta det svenska folket en del av sin historia till förmån för abstrakta genusprinciper.

I en tid där det svenska folkets identitet angrips från alla håll, av yttre och inre hot, är det nödvändigt att göra motvärn. Detta på alla punkter. Därför måste också en sådan sak som monarkins former uppmärksammas.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent