Den 1 april i år skärptes den svenska terrorlagstiftningen så att det blir olagligt att resa eller utbilda sig i syfte att begå terroristhandlingar. Den nya lagstiftningen torde välkomnas av de flesta svenskar då problemet med jihadistisk terrorism blivit allt större de senaste åren. Omkring tre hundra unga svenska muslimer har rest till Mellanöstern för att ansluta sig till terrorgrupper som Al-Qaida och Islamiska staten (IS).
En som inte välkomnar den nya terrorlagstiftningen är Sveriges Unga Muslimers (SUM) ordförande Rashid Musa. Den 28 mars debatterade han frågan med Liberalernas rättspolitiske talesperson Roger Haddad i P1 Morgon. Musa hävdar där lagändringen är ”diskriminerande” mot svenska muslimer. Han är orolig för att de kan ”känna sig utpekade”. Borde han inte vara mer orolig för jihadismens utbredning bland unga muslimer? Borde han inte vara mer orolig för hur de muslimer har det som lever under barbariska sharialagar?
Det här är inget nytt. Musa har en historia av att rycka ut och försöka misstänkliggöra och sabotera arbetet mot terrorism. Han visar inte alls samma iver när det kommer till att försvara alla de muslimer i världen som är offer för islamismens kvinnoförtryck, grymma straff och inskränkningar av yttrande- och religionsfrihet.
På vilket sätt menar Musa att de nya lagarna kan drabba svenska muslimer? Jo, säger han, det kan hända att någon oskyldig muslim får genomgå obehaget att förhöras av Säpo. Är inte detta ett pris som kan vara värt att betala för att kunna fånga en och annan riktig jihadist? Musas prioriteringar är minst sagt märkliga.
Vi vet ganska mycket om jihadisterna. Vi vet att de kommer från den salafitiska miljön. Därför är det inte konstigt att säkerhetspolisen håller denna miljö under uppsikt, även om en och annan muslim som vistas i denna miljö kan känna sig utpekad. Det finns salafiter som är våldsbejakande och andra som inte är det, som hellre verkar för att islamisera samhället genom mission. Men steget mellan dessa riktningar är inte alltid så långt. De har det mesta gemensamt och den icke-våldsbejakande riktningen kan fungera som inkörsport till jihadismen.
Musa är väl bekant med den salafitiska miljön, han har till och med föreläst tillsammans med Hussein Hamad, en central salafitisk aktivist. Hamad är lärjunge till Abo Raad, imam vid den illa beryktade Gävlemoskén. Abo Raad hyllade Islamiska statens offensiv i Irak sommaren 2014.
Musa kritiserar gärna västvärldens arbete mot jihadistisk terrorism, men han kommer inte med några egna lösningar. Man får intrycket att han föredrar passivitet. Varför vill inte Musa att väst agerar? Vad har han för motiv? Islamiska Staten är inte den enda jihadistiska terrorgruppen i Syrien. Muslimska Brödraskapet har sina egna väpnade miliser, vilka samarbetar med Al-Qaida. Därför kan det vara intressant att veta att Musa, trots upprepade uppmaningar, inte har tagit avstånd från Muslimska Brödraskapet. Han har tvärtom visat stöd genom att göra det så kallade ”rabiatecknet”, ett tecken som innebär att man håller upp fyra fingrar. Det är en sympatiyttring för Brödraskapets kamp i Egypten. I en konversation om Egypten på Twitter den 25 januari 2015 med Mathias Wåg, känd för sitt engagemang i Researchgruppen, skriver Musa: ”Revolutionen har bara börjat”. Wåg undrar vilka Musa anser kan föra revolutionen vidare, varpå Musa svarar: ”Muslimska Brödraskapet och deras anhängare”.
Musas sympatier för Muslimska brödraskapet, som i Syrien strider sida vid sida med Al-Qaida, undergräver hans trovärdighet. Hur mån är han egentligen om att stoppa jihadismen? Passivitet är inte ett alternativ, Rashid Musa! Det är just passivitet som tillåter den jihadistiska terrorn att växa och som gör världen osäker. Vad vi står inför är ett globalt jihadistiskt uppror. Det är inte ett svar på västs handlingar utan drivs av egen kraft och har egna ambitioner: att införa en global, teokratisk diktatur.
På Facebook den 14 februari 2014 skrev Musa: ”Att inte ta ställning mot rasism och förtryck är också ett ställningstagande. Kanske den tydligaste formen av ett ställningstagande.” Ja, det är precis vad han borde göra istället för att sabotera arbetet mot terrorism: ta ställning mot Al-Qaida, Islamiska statens och Muslimska brödraskapets förtryck av både muslimer och icke-muslimer.
I stället har Musa vägrat att ta avstånd inte bara från Muslimska brödraskapet utan även från Islamiska staten. Att tiga kan, enligt hans egna ord, tolkas som ett ställningstagande. Sådan otydlighet från muslimska ledare är olycklig i en tid där allt fler västerlänningar efterfrågar tydlighet och klarhet. Eftersom Islamiska staten är en religiös, islamisk rörelse som rättfärdigar allt de gör med citat ur islams grundtexter är det inte mer än naturligt att man vill att muslimska, religiösa ledare förklarar sin hållning.
Terrorgruppen Islamiska staten har ett icke-försumbart stöd i muslimska länder och bland muslimska invandrare i väst. Det är inte en liten toksekt i periferin. De finns i moskéerna, i de islamiska föreningarna och i de sociala medierna. De försöker hela tiden få kontakt med nya, unga muslimer som de kan vinna för sin sak. Och de är framgångsrika. Hundratals har alltså rest från Sverige för att delta i det heliga kriget mot de otrogna. Att resa är ett mycket stort steg. Man får räkna med att de som tyst eller öppet sympatiserar med terroristerna, men som inte tar det steget är många gånger fler.
Varför vill inte Rashid Musa ta avstånd? En möjlig anledning skulle kunna vara att han inte orkar ta kritiken från jihadistiskt lagda i sin egen miljö. Hans lojalitet mot den sunnimuslimska gemenskapen skulle kunna bli ifrågasatt. Flera unga, aktiva sunnimuslimer känner någon eller känner någon som känner någon som krigar i Syrien och Irak. Och även bland dem som inte krigar själva, eller anser att man hellre bör hjälpa till i kampen med pengar eller böner, finns det dem som sympatiserar med krigarnas motiv. De förstår dem. De är i slutändan bröder och bör visas den respekt som tillkommer en broder i islam.
Min erfarenhet är att de flesta muslimer inte gillar Islamiska staten, men att en del kanske ogillar USA och Israel ännu mer. Och man kommer därför gärna med ursäkter. Det kan vara svårt att bara rakt av och utan krumbukter ta avstånd och fördöma jihadisterna.
Förtroliga samtal i skymundan mellan bröder där unga män på väg till heliga kriget blir respektfullt avrådda hjälper inte. Tvärtom bidrar det till denna osunda broderliga atmosfär av ett vi som håller ihop mot det icke-muslimska majoritetssamhället. De som sympatiserar med Islamiska staten måste isoleras, stigmatiseras och behandlas som paria. Det får inte finnas några ursäkter.
Musa bidrar genom sin envisa vägran att ta avstånd till att dessa unga män kan fortsätta att smälta in i den muslimska miljön som en broder bland bröder, i och för sig vilse, men med goda, religiösa motiv och en i grunden ädel vision om en islamisk stat där Guds lagar råder.
Mohamed Omar