Drevet mot det moderata ministerparet Adelsohn Liljeroth efter deras frispråkiga medverkan i Dagens Nyheters senaste agendasättande storverk är en god ingång till att försöka förstå den politiska korrektheten och det brott de politiskt korrekta anser att Adelsohn Liljeroth begått.
I intervjun uttryckte politikerparet självklarheter som att medierna inte ger en rättvisande bild av invandringens påverkan på Sverige. Det är knappast ett vågat uttalande och något som en majoritet av svenska folket instämmer i – på mycket goda grunder.
Paret Adelsohn Liljeroth agerade alltså politiskt inkorrekt och fick för detta utstå ett smärre medialt drev, precis om ett par andra i reportaget förekommande personer vars citat skräddarsyddes för att passa DN:s syften.
Av alla som tog chansen att uttrycka sin bestörtning över parets korrekta bedömning av svensk media sticker författaren Jan Guillou ut som den mest intressanta. Guillou är ovanligt rättfram, på det sätt jag antar att bara Guillou kan vara, när han för fram sina fördömanden. Han lyfter dessutom fram den ofta förbisedda sociala aspekten av den politiska korrektheten. Hans förebråelser får därför fungera som illustrativt exempel på just denna del av pk-ismen.
Politisk korrekthet kan och bör förstås på flera olika sätt därför att det är ett komplext begrepp som vilar på minst tre ben. Dels är det en uppsättning ideologiska försanthållanden. Den politiskt korrekta är kulturmarxist. Han eller hon känner antipati mot allt som är normalt och allt det vi ärvt av våra förfäder, vare sig det rör sig om institutioner av olika slag eller moraluppsättningar och sociala koder.
Men den politiska korrektheten är inte bara en politisk hållning. I minst lika hög utsträckning handlar det om språklig och social kontroll. Och det är framförallt det sistnämnda Adelsohn Liljeroth har brutit mot. Enligt Guillou är det ”fruktansvärt att Lena och Ulf … torgför dessa vulgariteter”. Han anser det vara ”genant att behöva bemöta” deras ”dumheter”. Adelsohn Liljeroth har brutit mot politiskt korrekta sociala tabun genom att yttra självklarheter om medias hantering av massinvandringen. Guillous reaktion på detta – ”vulgariteter”, ”dumheter” – är ett lysande exempel på hur politisk korrekthet också fungerar som socialt korrektiv. Ett mycket destruktivt sådant.
Tillskillnad från den ideologiska innebörden av politisk korrekthet, som beskrivits ovan, eller den språkliga – som handlar om att företeelser byter namn för att dölja dess reella innebörd (ex. vuxna män som kallas flyktingbarn) – handlar den sociala aspekten av politisk korrekthet om att spela på människors rädslor att ”göra bort sig” genom att agera i strid med det omkringliggande samhällets uppfattade värderingar. Värderingar som i Sveriges fall är liktydiga med den ideologiska innebörden av politisk korrekthet.
Och konsekvenserna är långtgående för den som säger emot ”värdegrunden” dvs. vänstern och etablissemangets åsikter. Paret Adelsohn Liljeroth fick utstå spått och spe. Att ha varit minister respektive partiledare för Moderaterna räddade ingen av dem.
Då och då tvingas hel- och halvkända personer schavottera efter att ha brutit mot den politiska korrektheten. Vem kan glömma Youtube-kändisen Louise Andersson Bodin som sparkades av TV4 efter att ha sagt ”neger” i ett av sina videoklipp eller sportkommentatorn Janne Gunnarsson som kritiserade regeringen Reinfeldt för att satsa på bidragsinvandring istället för att försöka locka stora idrottsmästerskap till Sverige. För Andersson Bodin fanns det ingen nåd, medan Gunnarsson fick behålla jobbet som SVT:s tennisexpert efter att ha förnedrats i kvällstidningarna och på sociala medier.
Vi ska inte glömma att politisk korrekthet inte handlar om etikett eller gott uppförande som vissa vill hävda. Målet är inte att sanera det offentliga samtalet från övertramp utan att försvåra för människor att våga uttrycka sina åsikter utan att betala ett högt socialt och karriärmässigt pris.