Plötsligt händer det. Media gör sitt jobb och granskar Miljöpartiet som vilket parti som helst. Och det är väl som att sticka hål på en varböld.
Plötsligt väller det fram ett uppdämt nyhetsflöde av islamistkontakter och luddiga uttalanden om nazism och dödsstraff. Ett språkrör slinter med tungan och kallar terrordåd för olycka.
I mediehanteringen går allt fel. När en inte alltför smickrande bild av Mehmet Kaplan framträder skyller man öppet på media, en pressekreterare skäller ut en journalist från nyheter24 och sen försöker man förhandla med Aktuellt om vilka nyheter som ska sändas.
Denna uppseendeväckande klumpiga hantering av media väcker frågor. Hur gick det till när media underlät att granska ett blivande regeringsparti? Har man kanske vid tidigare tillfällen mer eller mindre diskret påverkat medierapporteringen? Vilken roll har det spelat att en majoritet (!) av journalisterna på public service sympatiserade med just Miljöpartiet enligt en undersökning från 2011? Vem granskar detta vidare?
Jag hävdar att förhållandet mellan regeringspartiet Miljöpartiet och rikstäckande media har varit ytterst osunt, vilket i mycket hög utsträckning har påverkat den offentliga debatten under det senaste decenniet och satt sin prägel på politiken och vår vardag. Den ständigt välvilliga mediala behandlingen av detta parti har dock fått deras företrädare att tro att de kommer undan med vad som helst, som att nominera en könsapartheidmuslim till partistyrelsen.
Samma mediala aktörer som tidigare agerade kampanjorganisation åt Miljöpartiet ställer nu frågan helt öppet om partiet är infiltrerat av islamister. Det är omvälvande och miljöpartisterna känner sig sannolikt oerhört svikna.
Och nu ställer vi oss frågan, vad är egentligen det grundläggande problemet med miljöpartisterna? Jag förstår att följande varken låter särskilt artigt, diplomatiskt eller belevat, men jag väljer att tala klarspråk.
De är dumma. För att de väljer att vara det eller för att de helt enkelt är det.
Det hjälper inte att Gustav Fridolin är trevlig och verbal och har de bästa intentioner, förstår man inte att Sverige inte kan köpa kolgruvor i Tyskland och sedan lägga ned verksamheten så är man dum. Man är dum om man tror att Sverige inom överskådlig tid kan fasa ut både kärnkraft och fossila bränslen. Man är dum om man tror att vi kan ha vidöppna dörrar för outbildade migranter från tredje världen med bibehållen generell välfärd.
Man är helt enkelt dum om man inte förstår motsägelsen i att lansera sig som feministiskt, ”normbrytande” parti, samtidigt som man öppet lierar sig med människor med rent medeltida föreställningar om kön och sexualitet. Det är fascinerande att man kom undan med detta så länge som man faktiskt gjorde, men Kaplans dokumenterade relativisering av nazismen (från 2009, men det uppdagades nu) måste ha varit att gå ett steg för långt.
Bonden och bloggaren Martin Moreaus vittnar om följande uttalande från en icke namngiven miljöpartistisk riksdagsman:
”Men en handelsgödselskatt skulle ju stärka konkurrenskraften för svenskt jordbruk. För om handelsgödselskatten gör att svenska bönder köper mindre handelsgödsel så innebär det ju att ni blir mindre beroende av sådan. Och det måste väl vara bra för konkurrenskraften om ni slipper lägga en massa pengar på att köpa handelsgödsel.”
Det är chockerande okunnigt, även om en välvillig tolkning kan vara att det handlar om en sorts galopperande önsketänkande. Och jag har själv hört Stina Bergström, klimatpolitisk talesperson för Miljöpartiet, diskutera just klimatfrågan från Riksdagens talarstol. Hon hade inte en aning om vad hon talade om.
Jag tror inte att Miljöpartiet är infiltrerat av islamister i meningen att islamister kontrollerar Miljöpartiet. Däremot står det väl ganska klart att mycket traditionella muslimer har engagerat sig politiskt i till exempel S och MP som ett sätt att skaffa sig inflytande och pengar åt sina föreningar, vilket sannolikt ger hög status inom den egna gruppen.
Ytterst handlar det väl om kontrollen över de egna fåren och en ytterst tvivelaktig agenda ur ett integrationsperspektiv. Och det ligger i linje med miljöpartisternas naivitet att man i utbyte mot röster har låtit sitt parti bli en plattform för dessa föreningars frågor.
Jag hyser inget agg mot människor som inte förstår. Det jag inte gillar är när till exempel Socialdemokraterna och Moderaterna, där det finns lite klokare människor, envisas med att ge virrpannorna i Miljöpartiet inflytande och legitimitet och till och med tar efter deras politik. Men givetvis har det varit populärt att ställa sig in hos Miljöpartiet, alltså indirekt hos media.
Alliansen mellan media och Miljöpartiet är bland det värsta som hänt svensk politik i modern tid. Att den nu ser ut att börja brytas upp och mediala aktörer lite vilset börjar söka sig tillbaka till sitt ursprungliga uppdrag – att konsekvensneutralt skildra samhällets utveckling – är inget annat än glädjande.
Partier som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ är inte avsedda att sitta i en regering, där man förväntas stå upp för politikens helhet. De har helt orimliga agendor och visioner som inte hänger ihop och det är därför Miljöpartiets språkrör gråter och svär över beslut som de själva har varit med och fattat.
Det är som sagt dumt.
Och duger inte i regeringsställning.
Tomas Brandberg