När mångkulturen kom till Sverige kom också mångrasismen. Människor från andra delar av världen som är betydligt mer rasistiska har kommit hit och fört med sig sin rasism och sina konflikter. Men den svenska, antirasistiska rörelsen har inte hängt med i utvecklingen. De lever till stor fortfarande kvar i en föreställningsvärld där ordet rasism är liktydigt med etniska svenskars rasism mot ”andra”.
Det är därför vi knappt ser någon bevakning av alla andra gruppers rasism. Ett annat skäl kan vara att mycket av den nya mångkulturella rasismen uttrycks på andra språk än svenska, som till exempel turkiska, kurdiska, arabiska, persiska och somaliska, och att den antirasistiska rörelsen saknar dugliga översättare såväl som kontakter i dessa miljöer. Antirasismen är ju fortfarande en ganska vit rörelse. Och de icke-vita nysvenskar som är engagerade tycks även de bry sig mest om gammelsvensk rasism. Jag menar, hur många aktivister med arabiskt ursprung mot arabisk rasism kan du räkna till? Hur många med turkiskt ursprung mot turkisk rasism?
Den 9 april manifesterade en samling turkiska fascister och rasister på Sergels torg i Stockholm. De fick ostört uttrycka sin rasistiska hets. Inga antirasister var där för att bua, blåsa i vuvuzelor och skandera ”Inga rasister på våra gator”. Inte heller hördes Dror Feiler spela sin Pippi-visa.
En av talarna på manifestationen, Turkiska Riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani, uttryckte sig inte bara rasistiskt – han uppmanade också till mord på armenier. ”Turken vaknar!” skrek han. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!” Hela talet finns översatt på svenska och utlagt på YouTube.
Men talaren citerade också profeten Muhammed som ska ha sagt att kärleken till fosterlandet kommer från, eller är en del av, tron. ”Den som har tro”, sade Barbaros Leylani, ”älskar sitt fosterland”. Med tro menade han alltså den islamiska tron. Nu är det så att denna hadith, det vill säga detta yttrande av profeten Muhammed, är ifrågasatt av en del muslimska skriftlärde, men det är ändå vida känt och brukat av muslimer över hela världen.
Talaren gav uttryck för en storturkisk tanke att alla folk som tillhör den turkiska folkgruppen ska enas i ett land. Med ”fosterland” menade han inte bara det nuvarande Turkiet utan alla områden som bebos av de han anser vara etniska turkar. För att förverkliga den storturkiska staten kan blod komma att flyta, tillade han.
Den storturkiska tanken tycks alltså hämta näring ur både islam och modern rasideologi. Islamiska texter brukar i sådana sammanhang annars mest användas för att legitimera tankar om den arabiska rasens överlägsenhet. I flera hadither framställer profeten Muhammed araberna, och framför allt sin egen ätt, som ett herrefolk och de svarta afrikanerna, som lägre stående.
Något som slår mig, och säkert många andra, är detta: om talaren nu menar, och av jublet att döma även de flesta av åhörarna, att turkarna är en överlägsen ras, att Turkiet är deras älskade fosterland och att den turkiska flaggan är den främsta av flaggor, vad gör de då i Sverige? Det är bara att säga upp sitt svenska medborgarskap eller uppehållstillstånd och resa hem till det turkiska paradiset och tillsammans med sina ”rasfränder” verka för att göra det ännu större och mäktigare. Ingen tvingar dem att stanna.
Till skillnad från Turkiet, som vägrar att erkänna folkmordet på armenierna, försöker europeiska länder att göra upp med sitt mörka förflutna. Vi erkänner våra historiska synder och strävar efter att inte upprepa dem. Det är därför västvärlden är den minst rasistiska delen av världen. Dock riskerar den nya mångkulturen att göra Europa både mångrasistiskt och mer rasistiskt om inte åtgärder vidtas för att bättre assimilera de som har invandrat hit. En del av assimilationen innebär att lämna gammal unken rasism från de forna hemländerna bakom sig.
Turkiska riksförbundet, en av flera etniska föreningar som finansieras med skattepengar, tycks inte dela den ambitionen.
Mohamed Omar