Det finns ett gammalt uttryck som säger att bankverksamhet är ”det enda lagliga sättet att stjäla pengar”!
Grunden för talesättet är väl att i en förenklad värld utan stora störningar är det svårt att inte tjäna pengar på bankverksamhet då man lånar pengar till en betydligt lägre ränta än vad man kan ta ut på utlåningen. Nu är som sagt verkligheten lite mer komplicerad än så.
Nu föreslår regeringen tillsammans med Vänsterpartiet att bankernas skattebelastning skall öka. Inte genom höjd inkomstskatt utan genom att räntekostnader på förlagslån inte skall få dras av skattemässigt. Ett förlagslån är efterställt i bemärkelsen att det i händelse av fallissemang honoreras först sedan långivare med säkerställda lån erhåller återbetalning. Med ”säkerställda” avses lån med säkerheter av olika slag. Det innebär inte att lånen är säkra i bemärkelsen att långivaren under alla förhållanden får tillbaka sina pengar. Även ett ”säkerställt lån” kan således bli värdelöst.
Med förlagslån avses ett lån till vilket inte är knutet några säkerheter. Först när andra lån med säkerhet återbetalts kan förlagslåneinnehavarna räkna med betalning vid t.ex. en konkurs, därav epitetet ”efterställt”.
För en privatägd bank, liksom för andra privatägda företag, är det avkastningen på eget kapital (RE) som är det yttersta måttet på ekonomisk framgång. Det är ägarna som så att säga äger det egna kapitalet och önskar då naturligtvis en så hög avkastning som möjligt på detta kapital. Bankerna får medel för utlåning inte minst via det egna kapitalet samt via inlåning från allmänheten som det heter. Det är just rätten att ta emot inlåning från allmänheten som i grunden konstituerar en bankverksamhet. Eftersom utlåningsräntan i alla rimliga scenarier är högre än inlåningsräntan uppstår en räntemarginal som i absoluta tal, allt annat lika, blir större ju högre skuldsättning banken har. Nu kräver regelsystemet för bankverksamhet att bankerna skall ha en minsta så kallad kapitaltäckningsgrad det vill säga, förenklat, relation mellan eget kapital och utlåning. I praktiken är det något mer komplicerat än så då olika former av utlåning kräver olika mycket eget kapital. Till detta kommer att även lån kan räknas in i kapitalbasen (”det egna kapitalet”). Hur stor del av ett lån som får räknas med beror bland annat på lånets återstående löptid.
Kostnaden (räntan) för ett förlagslån är högre än för ett säkerställt obligationslån beroende på att lånet har en högre finansiell risk då det inte bärs upp av några säkerheter utan som vi sett kommer efter säkerställda lån i betalningsordningen vid fallissemang. Så länge bankens utlåningsränta på marginalen är högre än räntekostnaden för förlagslån är det lönsamt för banken att expandera utlåningen via förlagslån. Eftersom räntan på förlagslånet hittills varit skattemässigt avdragsgill för banken blir denna finansieringsform attraktivare än att t.ex. ta in nytt eget kapital för att möjliggöra samma expansion. Dels är det en ganska kostsam och tidskrävande operation för en börsnoterad bank att ta in eget kapital med prospektkrav mm. Dels önskar aktieägarna utdelning vilken måste tas av beskattade vinstmedel.
Om vi tänker oss följande två exempel kan vi se skönheten med hög skuldsättning för bankverksamhet:
Bank 1 (Bank 2 inom klamrar)
Eget kapital (EK) = 10 [10]
Totalt kapital (TK d.v.s. främst utlåning) = 50 (EK + S) [100]
Skulder = 40 (S) [90]
Genomsnittlig utlåningsränta, RT (= totala ränteintäkter/TK)
Genomsnittlig skuldränta RS(= totala räntekostnader/S)
Om vi räknar med en utlåningsränta på 6 % och en räntekostnad för lån på 3 % kan vi räkna ut avkastningen på eget kapital (RE) enligt följande:
RE = RT + (RT – RS) x S/EK eller 6 + (6 – 3) x 40/10 = 18 %
För bank 2 får vi följande:
[RE = 6 + (6-3) x 90/10 = 33 %]
Som vi ser ger bank 2 en avkastning på eget kapital som är nästan dubbelt så stor som för bank 1. Anledningen till denna skillnad är bank 2:s högre skuldsättning och här spelar möjligheterna att ge ut förlagslån en roll. I praktiken måste man ta hänsyn till kapitaltäckningsreglerna, driftskostnader, viss räntedifferens mellan obligationslån och förlagslån, rådgivningsintäkter etc. Men det är just denna ”leverage” som är bankverksamhetens ”skönhet”.
Genom att ta bort avdragsrätten för räntor på förlagslån kommer denna finansieringsform att bli mindre attraktiv och skulle jämställa säkerställda och efterställda lån. Möjligtvis skulle det för expansionssugna banker bli nödvändigt att även finansiera sig via nyemissioner på aktiemarknaden vilket skulle bidra till en viss konsolidering av sektorn. Vi har ju sett hur stora bankkriser med någon slags naturregelbundenhet slår till med 10-12 års mellanrum och i praktiken är det då staterna, d.v.s. skattebetalarna, som får stå för en icke oväsentlig del av notan.
Med tanke på att skatteintäkterna i Sverige kommer att behöva höjas för att minska det budgetunderskott som nu växer framstår det som rimligare att beskatta bankerna något högre än att lägga bördorna på den arbetande befolkningen och de företag som skall bära upp vår välfärd. Tyvärr kommer en något högre beskattning av bankerna inte att på långt när lösa de statsfinansiella problem som nu tornar upp sig men som en liten enskild inkomststärkande åtgärd tycker jag att den är acceptabel och kanske till och med välavvägd. Kravet borde dock ställas på att för varje skattehöjning skall en motsvarande besparing göras i den offentliga sektorn. Det sprätts ut ofantliga belopp på obskyra organisationer, onödiga myndigheter, tveksamma bidrag mm mm.
De fyra största svenska bankerna tjänade 100 miljarder i fjol så en liten indirekt skatteskärpning drabbar inte direkt någon fattig. Det ruggiga är att saneringen av den offentliga ekonomin kommer att överskugga politiken i många år framöver och den eftersatthet som dessutom åvilar ett flertal vitala offentliga områden kommer inte att kunna åtgärdas utan stora nedskärningar på andra håll i kombination med högre statliga inkomster, d.v.s. framför allt höjda skatter. Skulden för detta ligger solidariskt på såväl de borgerliga som vänstern.
Vi tvingas konstatera att den svenska offentliga ekonomin är misskött men några tecken på självrannsakan finns inte. Vi skulle behöva en helt ny generation politiker som inte satt fast i de vanföreställningar och fantasier som länge åvilat vårt politiska etablissemang, en genomgripande politisk förändring helt enkelt!
Olof Hedengren