Institut som utför och publicerar opinionsundersökningar är en politisk maktfaktor. Deras mätresultat sätter agendan för det politiska samtalet, kan försätta ett politiskt parti i kris eller ge en känsla av medvind.

Opinionsundersökningar om väljarsympatier skapar en bild av möjliga regeringsalternativ efter nästa val och ger väljarna en signal om vilka partier som kanske inte klarar fyraprocentsspärren. Kort sagt, det här är allvarliga saker.

Därmed uppstår problem när opinionsinstitut kan misstänkas ha en politisk agenda. Det kan handla om mycket nära band till en tidning med politisk färg, eller att man på andra sätt tar ställning i den politiska debatten. Ofta kommenterar ”experter” resultaten och ett stående inslag har varit att Sverigedemokraterna nu nått sin maxnivå, vilket liksom av en slump speglar rent önsketänkande från partiets politiska motståndare.

Så här lät till exempel Toivo Sjörén, ansvarig för Sifos opinionsundersökningar, efter att SD nått 9 procent i deras mätningar sommaren 2014.

”Men i våra siffror så ser vi inte att de kan öka så mycket ytterligare än de redan har gjort, utifrån den politiska profil som de just nu har …”

Det finns åtskilliga liknande exempel.

Nu anser jag förvisso att opinionsundersökningarna, åtminstone sammantaget, kan fånga upp trenderna. Därmed skulle SD:s positiva utveckling ha stagnerat sedan i somras, vilket bekräftas av samtliga institut. Frågan är på vilken nivå.

Spannet mellan YouGov (24,9 procent) och Skop (16,3 procent) är iögonenfallande. Statistik är inte alltid helt banalt och det vi ser är som regel ett resultat av själva mätningen och viss handpåläggning från dem som arbetar med detta. Jag har inget underlag för att anklaga någon för att medvetet justera ned SD:s stöd, men jag vet att önskningar vad gäller resultatet lite mystiskt kan påverka valet av metod och viljan att utveckla den.

Efter valet 2014 gick YouGov ut med att man hade misslyckats med att mäta SD:s stöd inför valet och att man därför justerade sina metoder. Sedan dess har YouGov med enstaka undantag legat nära Sentio, som till skillnad från andra institut prickade in SD:s stöd både 2010 och 2014. Både YouGov och Sentio är utländska företag, som kan förväntas stå fria från partipolitiska intressen i Sverige. De ger numera SD runt 25 procent, en nivå som otvivelaktigt skulle skaka om den svenska politiken om det skulle stå sig över nästa val.

Statistiska centralbyrån (SCB) är en myndighet som rimligtvis borde vara partipolitiskt neutral. Så var det ren inkompetens eller var det ”otur” som gjorde att man i sin sista mätning inför förra valet gav SD 8,1 procent jämfört med valresultatet på 12,9 procent? Eller kan vi spekulera i att någon på SCB ”ville” något? Man bommade i vilket fall mer än var tredje SD-väljare.

De svenska opinionsinstituten borde vid det här laget observeras ganska noga efter att två gånger i rad ha misslyckats med att mäta SD:s stöd inför riksdagsvalen. Om de för tredje gången mäter kraftigt fel så kan man ju faktiskt inte lita på deras resultat. Då kan deras siffror inte användas till att pejla in det politiska landskapet, i alla fall inte utan att man själv börjar lägga in sina egna korrektionsfaktorer.

Detta, att opinionsinstituten inte klarar av det som de ska vara experter på, borde bekymra deras chefer. Och det borde bekymra dem mer än att ”fel” parti åtnjuter väljarnas förtroende.

Tomas Brandberg