Den som vill försöka förstå Sverige just nu måste inse att landet har dragits itu och att hela det politiska samtalet förs från den fungerande halvan.
Här har man jobb, tjänar bra och drar nytta av både jobbskatteavdraget och förskolans maxtaxa. Man betalar låga räntor på bostadslånen och har pengar över till semesterresor till Thailand och Sydafrika. Så när Fredrik Reinfeldt hånfullt frågar om julgranen brann i julas blir svaret ”hakuna matata”, inga problem, livet rullar ju på som vanligt. Karriären tuffar på, lönen går upp och livet är i ordning, även om pensionsfonderna kunde gå lite bättre.
Det så kallade utanförskapet i samhället är på det hela taget ganska uthärdligt för den som lever i innanförskap. Man bosätter sig på behörigt avstånd från problemområden och fixar in barnen i rätt skola. Sedan är förortsskolornas kollaps ett ickeproblem.
Den andra halvan av Sverige håller tyvärr på att falla isär. Och det handlar inte bara om allt djupare socioekonomiska klyftor, utan också om en kulturell fragmentering. Nyligen fick vi genom före detta bostadsminister Mehmet Kaplans förehavanden ett ögonblicks insikt i hur det turkiska ”civilsamhället” fungerar. Där är aggressiv ultranationalism av allt att döma något ganska normalt. Vi vet också att grov antisemitism förekommer hos vissa minoriteter, liksom en utbredd fientlighet mellan shia- och sunnimuslimer.
Det finns också allt större områden i Sverige där religiös fundamentalism är högsta mode. Vi förstår inte dessa människor. De förstår inte oss. Eftersom vissa av dem är beredda att ta till våld mot det västerländska samhället är det ett allt annat än banalt problem.
Vidare börjar geografin få etniska dimensioner, åtminstone i Stockholm. Till Rinkeby flyttar somalier, andra flyttar ut. Kristna och muslimska araber håller sig borta från varandra, afghaner håller sig på sin kant. Den ”integration” politikerna talat om i mer än ett decennium och plöjt ned åtskilliga miljarder i framstår alltså som ett mindre lyckat skämt. Detta innebär givetvis utbredd arbetslöshet, bidragsberoende, dåliga kunskaper i svenska och en brist på förståelse för samhället man lever i.
Men det är inte bara de segregerade förorterna som faller utanför det fungerande Sverige. Socialtjänsten håller på många håll på att skära ihop, vilket innebär att socialsekreterare förvandlas till sjukskrivna nervvrak. Fundera på vad som händer med till exempel utsatta barn, som egentligen skulle ha behövt deras insatser. Att poliser och sjuksköterskor säger upp sig är också en mycket allvarlig varningssignal.
Vi ser också att unga som saknar kontaktnät och som av olika skäl misslyckas med sina utbildningar eller den som helt enkelt har haft oturen att växa upp i glesbygd får radikalt sämre förutsättningar att leva gott i det nya Sverige. Detta är en situation som borde föranleda stora satsningar, men alla vet vart resurserna går istället. Enligt en undersökning från Linnéuniversitetet är nästan hälften av Sveriges unga oroliga för sin framtid. Hand upp den som anser att de oroar sig i onödan.
Låt oss då återvända till medelklassen, alltså samhällets fungerande halva. Här förnekar man inte samhällets problem, men anser att de kan lösas med lite högre skatter, som man givetvis solidariskt säger sig vara beredd att betala.
Låt mig då förklara Lafferkurvan. Den innebär att samhällets inkomst genom skatt vid en viss punkt når ett maximum. Höjer man skatten över denna nivå blir pengarna som en blöt tvål, de glider staten eller kommunen ur händerna genom att folk arbetar mindre, flyttar eller undandrar sig skatt på annat sätt. I Sverige ligger de flesta skattesatser nära denna punkt, varför det helt enkelt inte går att mjölka ur skattebetalarna särskilt mycket mer pengar. På det individuella planet kan man förstås diskutera moraliska aspekter, men ur ett samhälleligt perspektiv är det ett rent vetenskapligt samband.
Andra tror att den offentliga sektorn ska kunna effektiviseras. Det går säkert också på marginalen, men många offentliganställda är idag snarast överansträngda, underbetalda och missnöjda med sina arbetsresultat. Sparar man ytterligare på deras verksamheter söker de sig till andra jobb, en process som redan nu är i rullning.
Kort sagt. Julgranen brinner inte, men Sverige sitter i en rävsax. Listan på skyldiga är lång, man kan diskutera en kollektiv skuld här, men just Fredrik Reinfeldt hade det yttersta ansvaret när Sverige körde ner foten och fastnade riktigt ordentligt. Med en bättre politik från 2006 hade situationen nämligen varit radikalt annorlunda. Därför är det ytterst pinsamt att nu höra hans raljerande tonfall, i kontrast till hans före detta politiska rival Göran Persson, som i den mån han har deltagit i debatten haft en avsevärt mer statsmannamässig ton.
Kan Sverige någonsin bli helt igen? Jag säger att det är ett mycket långsiktigt projekt som till att börja med kräver att vi slutar förringa problemen och därefter låter realistisk politik få företräde framför önsketänkande, strutsmentalitet och luftslott.
Det kanske verkar omöjligt, men vi kan åtminstone i någon mån försöka vrida utvecklingen rätt. Det är värt våra ansträngningar.
Tomas Brandberg