Horace Engdahl har länge odlat fragmentgenren. Det fanns åtskilligt av intresse också i de tidigare samlingarna, men den senaste boken Den sista grisen (Bonniers 2016) markerar ändå ett slags nytändning. Här finns en ny frispråkighet, ett slags frihet från länge upprätthållna hämningar, en mask som har fallit.

Först något om själva ordet fragment. Horace Engdahls kortare texter brukar felaktigt ofta kallas aforismer, men han tar i en aforism – sic! – avstånd från denna genre, eller man kan tolka det så. Han skriver: ”Aforismen är en otacksam genre. Om tanken är svag verkar kortheten pretentiös, men om tanken är stark ger det läsaren ett obestämt intryck av att det är en gammal sanning, som man redan hört citeras i generationer.” De flesta texter är i själva verket längre än aforismer och bör därför benämnas fragment. De är inte som en pisksnärt, utan hinner utveckla ett längre resonemang, ibland med ett element av pro et contra.

Fragmentformen är gammal för Engdahl, även om det är bara med tilltagande kändisskap som hans alster har börjat få mer allmän uppmärksamhet. Redan under sin tid som redaktör för Tidskriften Kris försökte han sig något på genren, och hans första samling Meteorer kom ut år 1999. Redan här visade han sig som en mogen författare i genren. Här fanns åtskilliga snillrika formuleringar och ett brett register – från vardagsbetraktelser till konst och allt däremellan. Uppdraget som ständig sekreterare tog tid och lade band på hans tunga och fortsättningen kom först med Cigaretten efteråt år 2011.

Succén med Cigaretten efteråt gjorde sannolikt att det nu några år senare kommer en fortsättning. Det mediala intresset för Engdahls tidigare äktenskap skall inte ältas allt för mycket här, men det förefaller som att skilsmässan medfört ett större mod, särskilt i könsfrågor. En aforism anspelar direkt på äktenskapet: ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift.” Denna tematik skall dock inte överdrivas. Könsfrågorna behandlas oftast på ett mera allmänt plan, och man ser här en frispråkighet som man knappast sett sedan den feministiska hegemonin etablerats i Sverige. Det heter t.ex. i en av väldigt många betraktelser över könen: ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung kvinna läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja.”

En allmän tendens tycks vara en djupt inneboende känsla av frustration över begränsningarna i vad som i dag uppfattas som acceptabelt att säga i det offentliga Sverige. Han sammanfattar läget på följande vis: ”Fördomar kallas iakttagelser av verkligheten som väcker obehag.” Sanningarna som sägs är dock sannolikt inte bara för att provocera och pröva yttrandefrihetens gränser, utan bildar något slags grundhållning. Engdahl har gjort en lång resa från ungdomens kulturradikalism och alltmer närmat sig en konservativ position. Ibland kan man finna närmast puritanska drag, t.ex. i flera betraktelser som skäller på dem som inte kan hushålla med pengar.

Samtidigt skall man inte överdriva: det finns alltjämt vad man kunde kalla postmoderna drag hos Engdahl. Ett sådant postmodernt drag är att han ännu skyr den systematiska tanken. Den uppbrutna formen är ingen slump – fascinationen för den delades av flera postmodernister och deras föregångare Friedrich Nietzsche står på ett tydligt sätt i en fransk aforistisk tradition. Kritiken mot vissa samtidstendenser får ofta ett halvkvävt, ironiskt drag, och förlorar därmed något av sin sprängkraft.

Med detta sagt kan man inte annat än, som så ofta hos Engdahl, beundra den lärdom, esprit och rikedom på infall som här finns. Allt detta också i en stilistisk drapering som i vår tid söker sin like.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent