Många förväntar sig nog att en serie över svenska konservativa skall innehålla en artikel om historikern, poeten, vältalaren, musikern och filosofen Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Samtidigt är Geijers förhållande till konservatismen inte oproblematiskt, hans avfall till liberalismen år 1838 torde tillhöra svensk idéhistorias mest bekanta händelser. För att precisera Geijers förhållande till konservatismen måste en längre diskussion till.

Det första man måste ha klart för sig är att det rörde sig om en verklig åsiktsförändring. Avfallet var inte någon uppförstorad pseudohändelse, utan Geijer bytte verkligen åsikt i en rad avgörande frågor. I Litteraturbladet, där han då skrev, kan man från år 1838 se att han byter fot på ett antal för tiden helt centrala punkter – plötsligt är han för förändringar i folkrepresentationen, för näringsfrihet och för allmän folkskola. Det rör sig om totala kovändningar, inte om smärre förskjutningar. Det var ett våghalsigt företag han gav sig ut på och man har i efter hand velat se hans nyårsdikt från 1838, en av hans bästa, som en beskrivning av vad han kände:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Innan vi beskriver det hav som han vågade sig ut på, måste vi dock beskriva det fastland han befann sig på före år 1838. Tydligt är att hans konservatism tog tid på sig, för att mogna. När han först framträdde för offentligheten var han klar påverkad av radikal upplysningsfilosofi. Detta skedde med prisskriften Äreminne över Sten Sture d.ä. som år 1803 tilldelades Svenska Akademins stora pris. Den blott tjugoårige studenten försökte också då undanhålla sig offentlighetens ljus, i det att han insände bidraget anonymt. Då han, under villkoret att han skulle vidta några förbättringar, fick priset, kunde han inte dölja att det var han som var författaren. Den övergripande tesen måste också för oss sentida te sig kraftigt överdriven och bör väl förklaras med en kombination av genrens krav och personlig omognad. Geijer menade i den underhållande skriften att Sten Sture d.ä. räddade svenskarna ur medeltidens mörker och gjorde oss upplysta. Även om han pekar på införandet av boktryckarkonsten uteblir huvudsakligen bevisen för den långtgående tesen. Skriften hade förstås bara haft kuriositetsvärde om den författats av någon annan än Geijer, men nu visar den att han i sin ungdom var påverkad av radikalt upplysningstänkande.

Den receptive studenten kom dock snart att insupa tidens romantiska filosofi, särskilt den för svensk romantik så viktiga tyska filosofen Friedrich von Schelling. Senast år 1810, då han skriver en prisskrift om inbillningskraftens betydelse för uppfostran, har rationalismen balanserats och fantasilivet fått betydelse. Han utvecklades dock inte till en romantisk svärmare, utan till en balanserad konservativ tänkare av europeiskt format. Ja, han tillsammans med den tidigare i Samtiden behandlade Hans Järta måste ses som de som introducerade idékonservatismen i Sverige. Hans tänkande var emellertid inte bara rent teoretiskt, utan kunde så småningom praktiseras i arbetet som riksdagsman, och stod också i en produktiv växelverkan med hans verksamhet som historiker.

Geijers viktigaste idéskrifter från dennes konservativa period var Feodalism och republikanism (1818-1819) och Nytt ”ett och annat” om den akademiska jurisdiktionen (1822). I Feodalism och republikanism beskriver han hur statslivet i Europa behärskas av två principer: den feodala och den republikanska. Den feodala principen fungerar efter ärftlighetsprincipen såsom i en familj och den republikanska efter liberala rättigheter. För att ett samhälle skall fungera måste det råda en jämvikt emellan dessa bägge principer. De liberala principerna får inte genomföras utan hänsyn till historiska omständigheter, då kan det gå som med den franska revolutionen. Omvänt får inte det historiska godtycket, t.ex. i form av absolut monarki, regera helt över medborgarna, och åsidosätta deras rättigheter. Geijer visar sig som en balanserad tänkare, som reflekterar på grundval av en stor mängd historiskt material (som här inte kan återgivas).

Vad fick honom då att övergiva denna konservativa position, som han uppenbarligen under lång tid utarbetat och formulerat? Det enklaste svaret är nog, att han ändrade åsikt om näringsfriheten. På grundval av sina samtidshistoriska studier kom han till slutsatsen att skråväsendet inte längre kunde försvaras, utan var tvunget att ersättas av något annat. Detta gjorde också att de tidigare representationskategorierna blev obsoleta och att den framväxande borgarklassen behövde nya utbildningsmöjligheter. Hans samtida vänner i Uppsala uppfattade hans åsiktsbyte som ett tecken på sviktande mental hälsa, medan många sentida snarare har sett det som ett tecken på förutseende och framsynthet.

Förvisso behövde kanske hans tidigare konservatism utvecklas. Det var uppenbart att samhället förändrades på ett sätt som inte utan vidare kunde eller borde stoppas. Jag finner dock att den liberalism han intar blir alltför enkelspårig. Den komplexitet och dialektik som fanns i hans tidigare tänkande saknades i hans senare. Hans liberalism blir förenklad och undviker de svåra frågorna; man kan nog i någon mån säga att avfallet innebär ett förytligande av hans tänkande.

I vår nutida situation, när vi sett liberalismens misslyckande, har den konservative Geijer därför mer att ge. Med detta sagt är självfallet ingen historisk form av konservatismen tillräcklig, utan den måste ständigt formuleras på nytt inför en ny tids krav. I ett sådant arbete kan läsning av klassiker som Geijer vara till hjälp.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent