”Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas dal.” Det tillhör existensens obestridliga realiteter att de gamle en efter en går in i evigheten och lämnar oss övriga åt vårt öde.
Den 31 mars 2016 var det nobelpristagaren Imre Kertész tur att falla ifrån. Hans varningar för islam och oro över Europas framtid får emellertid inte fuskas bort under framhållande av några mer bekväma aspekter av hans författarskap. Just de obekväma sanningarna är de som behöver höras och som måste få leva i minnet.
Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest. Född av judiska föräldrar fick han uppleva förföljelserna under andra världskriget, och uppehöll sig en period i Auschwitz och Buchenwald. Tillbaka i Ungern slog han sig på journalistik. Också här upplevde han svårigheter; han var för självständig, för att vilja inlåta sig till spridandet av kommunistisk propaganda. Ett tag arbetade han därför t.o.m. som industriarbetare och sökte i enskildhet odla sitt författarskap. Efter hand lyckades han hitta en mer oberoende roll som författare, översättare och frilansjournalist.
Hans skönlitterära berömmelse vilar i först hand på Mannen utan öde från år 1975, som är löst baserad på hans upplevelser från tiden i koncentrationsläger. Romanen skiljer sig fördelaktigt från mycket i den hög grad litterärt undermåliga s.k. vittneslitteraturen. Det finns inget av moralisk självrättfärdighet eller enkel peka-finger-mentalitet i denna bok. Den utmärks i stället av sin existentiella dimension. Huvudpersonens försök att klara av monotonin i koncentrationslägret blir till en allegori för hela conditio humana. Den grundläggande frågan är: hur hantera känslan av vardagens meningslöshet? Hur skänker man mening till det till synes meningslösa?
Förhållandet till hemlandet Ungern var länge spänt. De många åren präglade av kommunistisk förtyck var inte ägnade att befordra en positiv uppfattning. Han fick tidigt också mer uppskattning för sin verksamhet i Tyskland och valde att leva där från 2000-talets början. 2002 års nobelpris registrerades inte med någon större förtjusning. Många tyckte att han var en opatriotisk, förtyskad författare.
Hans sista år uppvisade dock en tydlig åsiktsförskjutning. År 2012 flyttade han åter till Ungern, då han alltmer började känna att åldern tog ut sin rätt. Många västjournalister överraskades över att på direkta frågor tog Viktor Orbán i försvar, och inte alls ville stämma in i kritikkören. Samtidigt som Kertész alltmer närmade sig Ungern närmade sig Ungern också honom. Han mottog år 2014 S:t Stefansorden, den näst efter Gyllene Skinnet finaste orden i Ungern, ur Orbáns hand. Han hade försonats med sitt hemland, och detta hade försonats med honom.
En annan utvecklig som blev tydlig under de sista åren var att han i allt högre grad kom att kritisera islam, och peka på hoten mot västerlandets fortlevnad. I dagboksromanen Den sista tillflykten från år 2015 skräder han verkligen inte orden. Det heter bland annat: ”Europa kommer snart att gå under på grund av sin förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner.” (Citerat efter Rosenbergs svenska översättning.)
Man kan se en grundläggande linje i hans kompromisslösa kamp mot alla totalitära ideologier och liberalismens otillräcklighet i att försvara sig emot dem. En sanningssägare och författare av rang har lämnat oss. Hans budskap får inte förfuskas till liberala standardfloskler. Han var mycket större än så.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent