En extrem politik blir extremare

När regeringen Reinfeldt presenterade sin första statsbudget hösten 2006 låg kostnaderna för migration på fem miljarder kronor. Sedan dess har kostnaderna skenat.

När samma regering avgick hade migrationskostnaderna stigit till över tolv miljarder, mer än en fördubbling på två mandatperioder. Varningsklockorna borde ha ringt redan då. Men är det något etablissemangspolitiker visat sig vara fullt kapabla till är det att förvandla ett besvärligt läge till någonting mycket, mycket värre.

Gårdagens vårbudgetpresentation sätter Reinfeldtårens kostnadsökning i perspektiv. Alliansens slöseri med skattemedel bleknar i jämförelse med de kostnadskalkyler som återfinns i Magdalena Anderssons rödgröna budgetförslag. Kostnaderna för migrationen fortsätter att skena okontrollerat från redan höga nivåer. Regeringen skjuter till 31 miljarder kronor extra för migrationskostnader enbart i år. Totalt landar årets nota på 50 miljarder. 900 procent högre än i den debutbudget Anders Borg lade fram för snart ett decennium sedan. Inom vilket annat politikområde skulle en sådan kostnadsexplosion accepteras?

Dessvärre stannar det inte där. Kostnaderna för så kallad integration fortsätter också uppåt. Tillsammans kommer massinvandringen kosta Sverige 70 miljarder i år och drygt 450 miljarder under den kommande femårsperioden. Men glöm för all del inte att detta enbart omfattar direkta kostnader kopplade till asylsystemet och samhällsintroduktionen. Ökade kostnader för skolan, polisen, rättsväsendet, socialtjänsten, sjukvården, socialförsäkringssystemet eller kriminalvården finns inte med i dessa summor.

I jämförelse med andra budgetposter framstår invandringens gigantiska kostnadsbörda än tydligare. Migrationen kommer i år kosta mer än vad Försvarsmakten och rättsväsendet gör var för sig. Den sammantagna notan för migration och integration är större än de statliga satsningarna på hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Statens grundläggande uppgifter att värna och skydda de egna medborgarna ses som mindre viktigt än att överföra svenskarnas resurser till främmande folk från andra världsdelar som saknar koppling till Sverige eller arvsrätt till det av svenskarna gemensamt skapade välståndet.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt kallade det en ”budget för ansvarslös invandring”. Det är snällt sagt. Snarare är det en budget för samhällets och välfärdens allt snabbare nedgång. Det är en budget som visar att regeringen prioriterar invandring och invandrare före allt annat. En extrem politik fortsätter att bli ännu mera extrem.

Den akuta situationen som vänstern och borgerligheten gemensamt har skapat kräver kraftiga motåtgärder. Ett moratorium på asylinvandring och återvandring istället för integration är ett första steg. Men innan ett politiskt alternativ som är beredd att sätta Sveriges intressen främst kan påverka politiken i den riktningen kommer extremisterna i etablissemanget att fortsätta köra Sverige i botten.