Att Mehmet Kaplan fick lämna regeringen var det enda acceptabla. Men både Stefan Löfven och Kaplan hade betydande svårigheter att distansera sig från den tidigare ministerns kopplingar och uttalanden. Och båda har sina skäl till det.
Stefan Löfven återkom gång efter annan ”till den samlade bedömningen” när han meddelade Kaplans avgång. Inga ursäkter, inga avståndstaganden. Bara en samlad bedömning. Så låter det när en statsminister gör sig av med en belastning samtidigt som Miljöpartiet ska hållas på humör (och framförallt i schack).
För Kaplan var saken ännu enklare. För att kunna fortsätta med sin verkliga agenda – ”Kaplans huvudsakliga fokus har sedan han tillträdde varit relationerna med AKP [Turkiets regeringsparti] och hans affärsförbindelser med Turkiet” – behöver han även fortsättningsvis stå på god fot med sina turkiska och muslimska kontakter. Att vägra ta avstånd från dem även när han tvingas avgå från regeringen säkrar hans ställning i det turkiska ”civilsamhället”. Därför kom det inget avståndstagande, inga ursäkter eller problematiseringar.
Hans roll som statsråd har blivit omöjlig. Det kunde han medge, men något eget ansvar för det ville han inte ta på sig. Och ju mer vi ser saken ur Kaplans perspektiv desto tydligare blir det varför. Han har inget behov av att rensa luften med svensk media eller svenska folket. Hans intressen och planer har hela tiden varit annorstädes.
Det är fortfarande ett mysterium hur Kaplan kan ha ett stort förtroende inom Miljöpartiet. Vad består detta förtroende av? Hur har det byggts upp? Och varför har de senaste dagarnas turbulens inte ens ruckat litet grann på det? Att försöka förstå Miljöpartiet blir bara svårare och svårare. Medverkan i regeringen var chansen att undanröja alla tvivel om att MP är ett normalt parti. Istället fortsätter partiet att gå från oklarhet till oklarhet.
Allt socialdemokratiskt tal om Miljöpartiet som en ”naturlig samarbetspartner” klingar allt mer falskt. De två är som olja och vatten. Det ena är ett traditionellt folkrörelseparti, det andra en postmodern installation av ansvarslöshet. Resultatet den här regeringen presterat är frukten av deras omöjliga förening.