Den kände konstnären John Bauers troll injagar en skräckblandad förtjusning hos mig, men trollen inom Miljöpartiet är ingen fin uppvisning i skogsmulleland. Inom de kretsar som utmålar sig som goda, där Miljöpartiet tagit täten i uppblåst självgodhet, används begreppet troll för att identifiera kritiker av massinvandringen, som de alltid älskar att häckla och håna för påstådd ondska och feghet.
Under min barndoms jular hördes den kände författaren Viktor Rydbergs dikt om en tomte som är vaken under fur och gran och vi barn kom i stämning inför julaftons höjdpunkter. Det är en annan tomte än Miljöpartiets batiktomtar, som är en samling drömmare som hoppas att världen ska bli bättre genom att tvinga svenska folket att leva efter deras moraliska postulat. Har någon missat att partiet fått löpa gatlopp för första gången sedan parti starten och avslöjats för sina självmotsägelser och hyckleri? Som alla som eftersträvar att vara de godas kraft, som gärna vill på ytan omfamna alla med undantag för de som anses utgöra paria i samhället, faller man lätt på eget grepp.
En hög moralisk svansföring kräver hård disciplin. Det går inte att som språkröret Åsa Romson måla sin båt med giftig färg och samtidigt jaga motorburna medborgare med höga avgifter för att minska koldioxidutsläppen i Sverige. Vem anser att Miljöpartiet är konsekventa när de ökar bränslekostnaderna samtidigt som de förespråkar en ökad asylström som leder till ökad bilism? För varje bil miljöpartiet stoppar i Sverige tillkommer dessutom hundra bilar i Asien. För den i Sverige som är beroende av bilen för att ta sig till sitt arbete är Miljöpartiet ett veritabelt hinder för egen försörjning och trygghet.
Det har på senare tid visat sig vara svårt att kombinera att vara Sveriges främsta feministparti och förespråka massinvandring och mångkultur. Självförnekelse är inte lätt – att blunda för det motsägelsefulla i att å ena sidan eftersträva jämlikhet mellan könen och å andra sidan bejaka muslimsk traditionalism är mer en vällovligt naivt. Mångkulturen har visat sitt sanna ansikte där kurder angriper turkar, där kristna syrier häcklas av turkar.
Språkrör som tas på sängen när svensk hävdvunnen sed förringas och respekt för kvinnor kränks är inte förvånande. När Kaplans frotteras med islamister och när en till Miljöpartiets partistyrelse nominerad muslim vägar ta en kvinnas hand är stötande. Fridolin hävdar ”att alla är välkomna i Miljöpartiet”, att de är för mångfald; ett understatement. Mehmet Kaplan och Yasri Khan med polare är välkomna att leka i mulleskogen, men inte de s.k. ”rasisterna”. Det måste vara en chock för detta mulledyrkande parti att de har riktiga troll och ylande grå vargar i den eftersträvansvärda gröna idyllen.
Uppslutningen bakom det språkrören kallar mångfald är en paradox. Verklig mångfald i världen kräver en restriktiv migrationspolitik. Alla kan se att den massinvandring som Miljöpartiets förespråkar leder till standardisering och likformighet. Världen präglades av mer mångfald före miljöpartiets inträde i svensk politik, eftersom Norden efter deras inträde på den politiska arenan alltmer förvandlas till ett Asien eller Afrika.
Det finns de i debatten som menar att Miljöpartiets eftersträvar integration av muslimer i det svenska samhället. Facit har vi fått de senaste veckorna och det är tydligt att de förväxlat ordet integration med islamistisk infiltration. Att blunda för hetsen mot kristna på torgmöten i Stockholm, att bortse från att centrala företrädare för partiet använder hälsningar som är vanliga inom muslimska brödraskapet, att med egna ögon utan att reagera observera nära förbindelser med Erdoğans i Turkiet, kan endast ske i ett parti som troskyldigt vandrar i mulleskogen med skygglappar av en storlek mänskligheten sällan skådat.
Jag älskar Viktor Rydbergs tomte och John Bauers troll. Det är nordisk mystik när den är som bäst, men de troll och tomtar som passerat revy inom Miljöpartiet är allt annat än mysigt mystiska, de är konkreta bevis på hyckleriet inom det vacklande, politiskt korrekta, gröna etablissemanget som länge förtigit sanningen och på falska grunder utkårat sig som goda.
Vem kunde tro att det gröna inom partiet skulle ligga närmare färgerna i Saudiarabiens flagga än florans klorofyll. På flaggan står, långt från den grönskande, lummiga Mulleskogen, en besvärjelse: ”Det finns endast en Gud och Mohammed är hans budbärare”.
Uffe Hansen