Rättssamhällets grundval är att medborgarna kan lita på att de får en rättvis och säker prövning i domstol. När det gäller förtalsmål, som i det nu pågående målet mot Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare Thomas Mattsson, finns det dock all anledning att betvivla att detta sker.
I sådana fall sker nämligen processen inför en för ändamålet hopsatt jury, vilket skapar en överhängande risk för att den juridiska sakkunskapen får ge vika för politiska hänsyn. Detta system måste omedelbart ändras, för att stärka medborgarnas skydd mot förtal och återskapa förtroendet för rättsväsendet.
Den som drabbas av förtal kan känna sig värnlös. Mot sig har man en tidningsjätte som inte bara har möjlighet att betala stora rättegångskostnader, utan också har möjlighet att sprida sin propaganda i pressen. Just på grund av detta är det av yttersta vikt, för att någon skall våga påbörja en process, att det rättsliga skyddet är starkt och att processen inte kan misstänkas vara politiskt styrd. I dag ser verkligheten annorlunda ut.
I förtalsmål sker åtal inför en särskilt sammankallad Tryckfrihetsdomstol. Det utgör en av flera s.k. specialdomstolar, som agerar utanför det ordinarie rättssystemet. Den är dock helt unik i sin sammansättning – den består av en jury av nio lekmän. Det svenska nämndemannasystemet, där flera politiskt aktiva amatörer har medbestämmande i domstolarna, har understundom kritiserats. Här är det dock etter värre. Tryckfrihetsdomstolen består alltså enbart av icke-jurister, vilket borgar för en amatörernas julafton.
Att detta kan få oönskade konsekvenser säger sig självt. Ett extremt exempel var när den anti-kommunistiska tidskriften Contras grundare Carl Gunnar Holm försökte ställa en socialdemokratisk tidning, som försökt framställa denne som politiskt extrem, inför rätta. Juryn som friade bestod av en majoritet socialdemokrater. Ett mer pinsamt ögonblick i den svenska rättsstatens historia kan man knappast tänka sig, och Sverige blev med all rätt kritiserade i Europadomstolen.
En faktor som bidrar till svårigheterna är att det inte räcker med majoritet för fällande dom, utan sex av nio ledamöter måste vara för. Dessutom kan fällande dom överklagas, men inte friande. Det verkar som att det är upplagt för att pressen skall gå fria, när de smädat någon. Hela konstruktionen tycks utgå från att det är mediernas frihet som hotas av staten, men aldrig medborgarnas frihet som hotas av medierna.
I dessa dagar upplever vi hur ett fruktansvärt övergrepp på en enskild sida skall upp i rätten. Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattson står åtalad för Expressens uthängning av docenten Jim Olsson. Det är inte bara det att man hängt ut en privatperson för anonyma kommentarer, som denne självklart inte velat se spridda. Man har dessutom tillskrivit honom kommenterar som han bevisligen inte har skrivit, bl.a. sådana som i alarmistiskt tonläge talat om ”inbördeskrig” och förordat militära metoder.
Det tycks alltså vara ett helt uppenbart fall av förtal. Man har i smutskastningssyfte tillskrivit en äldre privatperson saker som denne inte har skrivit. Ändå finns det en uppenbar risk att juridiken åsidosätts och att man friar, då många av jurymännen har politiska och journalistiska intressen som utmanas av en fällande dom.
Oavsett utgången i det aktuella målet måste systemet ses över. Blotta tanken på att den enskildes rättsskydd inte tillvaratas av politiska hänsyn måste undanröjas. En rättssäker process i tryckfrihetsmål måste omedelbart införas.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent