Som svensk nationalist sedan decennier kommer inte de senaste terroristdåden i Paris eller Bryssel som en blixt från klar himmel. Det är emellertid fullt begripligt att många anser att dådens brutalitet och förövarnas grymhet är förvånande samt att detta kom som en relativt oväntad, otrevlig överraskning.
Massmedia har under lång tid glorifierat massinvandring. Kritiker har stigmatiserats och immigranterna ständigt överösts av beröm och devot beundran. Bilden som frammanats är att invandringen är oundviklig, den berikar och tillför Sverige nytta på samhällets alla områden: ekonomiskt, kulturellt och socialt. Etablerade politiker och journalister, som levt i en för Sverige ohälsosam symbios, bär ett tungt ansvar när det sedan länge omhuldade mångkulturella samhället plötsligt förvandlas till en nattsvart dystopi.
Rubriken på min artikel kan ge fel signal. Det finns ingen glädje i den situation Europa hamnat i, det finns endast sorg. De oskyldigt drabbade har rätt till upprättelse. De har offrats av en massmedial och politiskt ”elit” som odlat en missriktad humanitet, som agerat som de goda mot de onda (”rasisterna”) och som solat sig i den falska solidaritetsglansen. Det går inte att vara skadeglad, eftersom det vore att ge terrorn en legitimitet den inte förtjänar. Att dölja den skuld som de etablerade partierna och journalisterna bär utan ett uns av skamkänsla vore emellertid att blunda för verkligheten.
Det har varit fel att tysta den opinion som kritiserat den förda migrationspolitiken. Under 1980-talet varnade vi för risken att Sverige skulle drabbas av terroristattacker. Vi poängterade att erfarenheten av samhällen som vid den tiden var mångkulturella borde leda till eftertanke och fungera som en varningssignal. Vi ställde frågan om Sverige verkligen ska ta risker som kan förvärra livssituationen för framtida generationer? Vi observerade att mångkulturella samhällen ofta drabbades av motsättningar som i vissa fall ledde till inbördeskrig som på Sir Lanka eller i Libanon. Civilisationskonflikter hade präglat världen under lång tid och det fanns inget som visade att vår tid var annorlunda än det förgångna, det fanns ingen som kunde övertyga oss om att civilisation inte längre betydde något för någon.
Vårt budskap var att ett relativt homogent samhälle klarar kriser bättre. Vi menade att Sverige kanske inte kommer att förbli ett samhälle med full sysselsättning och ekonomiskt tillväxt. Skulle den digitalisering och påföljande automatisering av produktionen av varor och tjänster leda till lägre behov av arbetskraft? Kan välståndet vara en parentes i mänsklighetens historia? Vad händer då i kampen om resurserna i ett samhälle som länge inte tagit hänsyn till balansen mellan rättigheter och skyldigheter? Vi hade kort och gott gjort en risk- och sårbarhetsanalys som etablissemanget valde att förtiga. Istället för en öppen debatt mötte vi förtal och lögner, anklagelser om och skuldbeläggning för händelser i det förflutna som vi inte kände var relevanta för ett samtal om den omvandling av Sverige som etablissemanget alltid okritiskt höjde till skyarna.
För lögnare är det alltid svårt att höra sanningen, de vill inte ta in den, eftersom den är för smärtsam. I reaktionerna på de senaste terrordåden i Europa känner jag igen förnekelsens mekanismer. Ingen andas att det faktiskt är de som nu uttrycker sin sorg över offren i etablissemangets egna kanaler som skapat ett samhälle där förutsättningarna för terror gror och manifesteras i blodsutgjutelser. De väjer för en välbehövlig självkritik och söker förklaringar i uppkomsten av IS, i sociala och ekonomiskt försämringar, utanförskap och uppkomsten av segregerade områden. Som om detta uppstått ur tomma intet?
Efter varje dåd ska Muhammeds efterföljare få uttala sin uppslutning bakom fred och samförstånd. De sekulariserade översteprästerna inom journalistkåren bjuder in till ”seriösa” samtal om vad de kallar för islams sanna, fredliga ansikte. Endast de får delta som i den mångkulturella hallelujakören lovsjunger det islam vi borde se och det som inte är islam, även om det är i islams namn terrordåden äger rum.
I paneler av detta slag brukar alltid någon finnas med som måste varna för vad de kallar för det högerextrema våldet. När en John Ausonius, en Peter Mangs, en Anders Bering Breivik dyker upp förefaller etablissemanget få sina förutfattade meningar besannade, nästan som ”vad var det vi sa”. Jag har aldrig urskuldat våld eller våldsanvändning, jag skulle aldrig ge min välsignelse åt någon som angriper värnlösa. Det är fegt och uselt. Men varför har ingen bjudit in någon av oss som förespråkar en fredlig nationalism så att vi får förklara vår vision om ett tryggt och stabilt Sverige? Varför ska vi sammankopplas med de som utför meningslösa våldshandlingar mot civila, medan muslimer alltid ska särskiljas från de som i islams namn utför terrordåd?
Vilken skuld bär det politiska och massmediala etablissemanget när namn som Ausonius, Mangs, Bering Breivik, Taimur-Al-Abdaly och Mohamed Beikaid markerar ett trendbrott i våldsanvändning i Nordens moderna historia? Finns det inget samband mellan t.ex. Ausonius meningslösa dåd och den politik som leder till att ursprungsinvånarna i Nordeuropa som enda folk i världen förvägras rätten till ett eget område att utvecklas inom i enlighet med sin tradition, sin identitet? Finns det inget samband mellan Sveriges misslyckade migrationspolitisk och Abdaly eller Beikaids terrordåd? De har uppenbarligen vantrivts i den västerländska civilisationen? Jag har inte svaren, men jag menar att vi måste ställa oss frågor som tarvar svar, inte mötas av mer förtryck eller åsiktterror.
Det har visserligen för många länge, länge varit bekvämt att helt enkelt lägga locket på och låtsas som om etablissemanget ombesörjer vår frihet och trygghet. Tyvärr har vi ett negativt facit. Ställ inga kritiska frågor och sov gott har alltför länge varit det officiella Sveriges lösen.
Uffe Hansen